Tack Axl!

Observation Kolon

Jag läste just ett intressant stycke i Marketing Management av Kotler/Keller. Det är min nuvarande kurslitteratur som även, på grund av sin massiva storlek, dubblerar som skrivbord. 

Jag läser i skrivande stund ett kapitel om hur man som marknadsförare bör förhålla sig till en nations demografi. Där tog de USA som ett exempel. De skrev ungefär så här: USA kallades ursprungligen för en "melting pot" (smältdegel) men många tecken visar nu på att smältningen inte skett. Eftersom USA's immigrationspolitik är så värdelös så kallas nu USA istället för en "sallad bowl" (sallads skål). Eftersom i stort sett alla nationer finns representerade inom deras gränser men aldrig blandats ordentligt med varandra.

Happ. Tyckte jag var lite kul... Lange nase!

Tekniska Problem

Mitt skrivande har krävt lite extra ansträngning den senaste tiden. Saken är den att jag, med det passande smeknamnet Klanton, har en osökt förmåga att förstöra alla datorer mina fingrar rör vid. Jag har haft ett relativt stort urval av datorer att välja bland på sistone och följande har hänt:

• Min egen dator visar ingen bild i skärmen
• Datorn på jobbet hänger sig varannan gång man trycker på @
• Jag har lånat en dator av en  kär vän vars skärm är sprucken mitt itu
• Jag lånade även en dator av min syster som stendog efter cirka 10 minuter i min vård

Trots dessa motgångar sitter jag här idag och skriver på jobbdatorn och hoppas att nästa gång jag trycker på @

90210

Luke Perry med ett frågetecken efter undrar du. Jag förstår att du inte förstår. Varför pryder Luke Perrys babystjärtslena ansikte Predikanton.blogspot.com sedan några dagar tillbaka liksom? Det ska jag berätta för dig. Det är en fantastisk historia, om en fantastisk man och en fantastisk dag. In the words of Veiron i ottan: "Knäpp gylfen, nu kör vi."

Historien börjar som många andra i Encorebutiken. Jag stod och hängde bakom disken med huvudet i händerna i vanlig ordning. När plötsligt en ung kvinna tog klivet över den smått mordiska tröskeln. Hon hade med sig en kasse med kläder som hon la upp på disken. Hon berättade för mig att hon var produktionshoppa från ett produktionsbolag och kläderna i kassen var sponsring som hon fått från Encore för att ha med i en film. 

- Jaha, vadå för film? undrade jag förstås. 

Det visade sig att det var en svensk/amerikansk produktion vid namn Midsommarfesten. 

- Jaha, vilka är med i den här svensk/amerikanska produktionen, frågade jag. 

Då slog bomben ner. Svaret på min fråga var: Luke Perry. 

Luke Jävla Perry! Hur coolt är inte det? Den naturliga följdfrågan föreföll självklar. 

- Har Luke Jävla Perry haft på sig några av de här kläderna? Svaret på frågan löd: 

- Nej, jag tror inte det, tyvärr. 

Mitt hjärta sjönk. Så nära men ingen cigarr.

- Eller vänta...JO! Det har han visst det, Luke Jävla Perry har haft på sig de här byxorna.

Mitt hjärta flög. Jag sträckte upp händerna i luften och släppte ut ett förnöjt glädjetjut värdigt en Backstreet Boys-groupie. Där stod jag. Ett simpelt butiksbiträde och tillika student. Med Luke Perrys byxor i min famn!

Jag kallpratade en stund med produktionshoppan och försökte hålla masken. Ett skratt bubblade i mitt bröst på ett sätt som jag inte känt sedan julafton '92 när jag fick min första bilbana. Efter en stund så tackade hon för sig och gick. Samma sekund som hon tog klivet ut genom dörren så gick startskottet. Jag slet jag av mina byxor och innan du hade hunnit säga: "Beverly Hills" så hade jag satt på mig Luke Jävla Perry's byxor. Känslan var helt i en klass för sig. Jag var i sjunde himlen. Luke Perrys byxor var fantastiska. Precis som jag hoppats och inte ett uns mindre.

Det jag ville säga med det här inlägget. Kontentan. Summa summarum. Sensmoralen. Är: Jag har haft på mig Luke Perry's byxor. Jag tillhör alltså den ringa skara, den ringa grupp med utvalda som har haft äran och privilegiet att ha på sig Luke Perrys byxor. Jag skulle gissa att det är en samling på kanske 10-20 människor över hela världen. 

Jag har haft på mig Luke Perrys byxor. Det har inte du!

Luke Perry Cliff Hanger

2 B Continued...

Dr Predikanton

Jag trodde att jag var ute ur stormen. Men som vanligt är personalen på hjärnkontoret fatalt missinformerad. Jag ser inte längre ut som en marshmallow begåvad med ögon, öron, hår och diverse andra mänskliga drag, men jag är inte heller frisk. Man kan fortfarande signera min hud, jag har andningssvårigheter och igår såg min högra kind ut som en hamsters. Hamsters, det låter som ett trendigt klädesplagg. Köp din cardigan och dina hamsters på H&M för bara 299:-. Vänta. Tillbaka till tråden. 

Jag är inte frisk än alltså. Med anledning av detta har jag genomfört en marknadsundersökning, alternativt lekt detektiv i jakten på min egen hälsa. Jag har kort och gott frågat runt (läs: gnällt) bland ett gäng andra potentiella sjuklingar för att finna svar på denna svullna gåta. Mitt hårda arbete har resulterat i en diagnos, utfärdad av Dr Predikanton (öron-näsa-hals). Jag är numera självutnämnd, certifierad kattallergiker. Känns väl sådär. Diagnosen är också lite sådär. 

Så för att få den bekräftad ska jag imorgon besöka mitt älskade Vårdcentralen igen. Men eftersom de har så väldigt svårt att få sina statligt betalda tummar ur sina mediokert läkarutbildade rövar där så tar jag denna gång med mig ett hemligt vapen, nämligen...(trumvirvel)...(kolon) MIN MAMMA! Ha! De kommer skaka i sina Foppatofflor av hennes blotta närvaro. Med anledning av detta kommer jag ikväll att tillägna den alldeles för oanvända musikfunktionen här till höger till min (och kanske din) mamma (om den funkar).

PS. Notera att 90 idioter har besökt Predikanton idag. Som min vän Mac Attack skulle uttryckt det: Vad fan hände?! Vad har ni här att göra? Gör som svenska surfare och SURFA NÅGON ANNANSTANS!

(musikfunktionen funkade INTE)

Good Morning

www.kanyeuniversecity.com

Operation Bostad

Precis som 200.000 andra unga stockholmare, så är jag bostadslös. Jag är inte hemlös i den meningen att jag sover på tidningar och skriker "DUÄUGH! JAG KÖRDE PÅ ETT VILDSVIN EN GÅNG" till folk som passerar mig på gatan. Men att bo hemma hos sin flickväns föräldrar är inte heller särskilt bra för självkänslan. 

Min situation framkallar daglig ångest men framförallt stora doser frustration riktad mot de styrande i vår vackra stad. För enkelhetens skull personifieras "de styrande" i mitt huvud av Fredrik Reinfeldt. Vissa dagar övergår min frustration i aggressiva utbrott (liknande ovanstående) och blind vrede. Men nu har jag kommit på en alldeles ypperlig lösning.

Eftersom Fredrik Reinfeldt skiter i att jag inte har någonstans att bo, så tänker jag skita i att han har någonstans att bo. Därför tänker jag i protest flytta in hos honom och Filippa från och med måndag. Det är väl inte mer än fair? Han skiter i mig, då skiter jag i honom. Jag tror han kommer gilla att bo med mig. Jag har till och med värdelösa referenser som intygar det.

Vi ses imorgon Reinis!

Ondskans Hemvist Del 3

Välkommen till denna den tredje delen i min serie "Ondskans Hemvist"! Ett namn som i detta fall syftar på Mörby Vårdcentral, en plats som jag har för vana att besöka med jämna mellanrum eftersom jag är en j*vla sjukling. Låt mina ord väl smaka eller ge besk avsmak!

Än så länge har jag berättat om mitt livs värsta förkylning, som jag fick av ett spädbarn. Jag har även (dumt nog) berättat för dig att jag direkt efter förkylningen drabbades av svinkoppor och började knapra penicillin för att bli ren igen. Det jag ännu inte berättat är historien om hur min sköra pojkkropp reagerade på penicillinet.

Som jag nämnde sist så är svinkoppor oerhört smittsamt. Detta innebar för min del att jag inte fick ha någon som helst fysisk kontakt med någon under veckan efter mitt besök på Vårdcentralen. Vilket i sin tur resulterade i att jag, av alla i min närhet, behandlades som en nazist i en synagoga, en paria, en spetälsk, eller varför inte; som en ulv utan fårakläder. Alla höll sig kort och gott på behörigt avstånd.

Efter en vecka svalde jag mitt sista piller och tackade asarna för att pärsen äntligen var över. Men se där hade jag fel. Kapitalt fel. FEL! FEL! FEL! Syntax error! När jag gick och lade mig den kvällen så började det klia över hela min arma kropp. Jag försökte tänka på annat och lyckades till slut duna under. Men klockan halv 4 på natten så vaknade jag och mådde konstigt. Jag gick upp och sittkissade (that's right, jag sittkissar) och blev förskräckt när jag såg min spegelbild. Halva mitt ansikte hade börjat svullna upp, jag hade röda utslag kring alla leder och min högerhand hade svullnat rejält och liknade mest en uppblåst latexhandske, alternativt en fempipig bratwurst. Jag hade fått en allergisk reaktion på penicillinet. Yippie!

Vilken sund människa som helst skulle i detta läge rusa till närmsta akutmottagning. Vilken sund människa som helst. Men som du nu vet så har jag en mycket osund relation till Vårdcentralen. Så jag höll mina absurt svullna tummar och gick till sängs igen. När jag sedan vaknade på morgonen hade situationen minst sagt förvärrats. För att göra en lång historia markant kortare så såg jag ut som Rocky från filmen Mask.

Plötsligt var det aktuellt att åka till Vårdcentralen igen. Först lät jag min flickvän skratta klart åt mitt vidriga anlete. Sen slängde jag mig in i bilen och åkte. Väl där så gav de mig antihistaminer i samma dos som man ger till ett huggormsoffer. Och sakta men säkert gick svullnaden ned. Jag lämnade Vårdcentralen en timme senare, 140 kr fattigare och med väskan full av antihistaminer och antiklådamedicin. Den senare medicinen fick jag eftersom hela min kropp kliade. Hela tiden. Inte nog med det. Varje gång jag kliade så började det klia ännu mer och mina naglar lämnade jättefestliga röda spår i huden. 

Spårfenomenet har än idag inte lagt sig. Jag är tillbaka i toppform men så fort jag kliar någonstans så kan man se beviset i min hud. Så för den som inte har något att göra imorgon så är det bara att komma in till Encorebutiken och signera mig. Jag funderar på att börja ta betalt för det, så skynda dig innan det blir dyrt. Vi ses imorgon!

Det här var slutet på serien Ondskans Hemvist, förutsatt att inga nya spännande åkommor dyker upp inom kort. Tack för visat intresse!

Detta var en presentation av Predikanton - Känslan du får när du träffar en gammal vän.

Dagens citat: "När jag var liten försvann jag in i TV'n och förvandlades till en pansarvagn med en dröm" - Kristian Anttila

Ondskans Hemvist Del 2

...men lidandet bara fortsatte. Först och först så tog det mig många om och om innan jag ens lyfte på luren för att ringa till Vårdcentralen. Jag har redan varit där fler gånger än en hypokondrisk sjukpensionär och vet därför gott och väl vad man utsätts för i denna ondskans hemvist.

Först anländer jag i vanlig ordning till den ångestladdade entrén där disken är alldeles för låg, förmodligen anpassad till 140cm långa silverrävar (kärringar) med kyfos. Jag tar mig en nummerlapp, trots att entrén är helt tom. Sedan snörvlar jag fram mitt namn och personnummer till den 70 åriga tanten bakom disken som har så mycket ansiktsbehåring att hon förmodligen skulle klassas närmre 'äldre herre' än 'tant'. Varpå jag betalar 140 kr för mitt besök. 140 kr?! Det är 45 % dyrare än en biobiljett. Ett pris man betalar för ett lika långt besök som ett biobesök men med ett negativt underhållningsvärde.

Sedan slår jag mig ned i väntrummet 10 min för tidigt vilket resulterar i att jag får vänta i 35 minuter istället för 25. Under denna tid hinner jag ådra mig 4 nya förkylningar, X antal sura blickar för att jag snörvlar så mycket och ett lock i höger öra.

Plötsligt slår det mig att jag vet var jag egentligen är. Jag är inte på Vårdcentralen, jag är i skärselden. Jag kommer fram till denna slutsats av tre anledningar: det är varmt så in i helvete, jag lider värre än någonsin tidigare och alla människor i min närhet stönar och ojar sig för att de lider minst lika mycket och sist men inte minst för att man får vänta i evigheter. Jag har bara varit på en av ondskans hemvister en gång tidigare i mitt liv. Den upplevelsen var i stort densamma som denna. Det var på Wiens flygplats i Österrike - Ondskans Hemvist #1.

Slutligen får jag komma in till min läkare. Min diagnos lyder som följer: "Patienten är en tunnis med smärre förkylning...och svinkoppor". Behandligen lyder: "Patienten ska äta penicillin i en vecka och bör, på grund av sin smittrisk, när han är i närheten av andra människor bete sig som en spetälsk från 1500-talets Sverige.

Med en konstig föraning om att jag snart kommer att återvända tackar jag för mig och suckar djupt. På vägen ut genom Mörby Centrum gör jag som läkaren sagt: jag slår jag ihop två träklappor i jämn takt och ropar för full hals: "OREN! OREN!" Sedan satte jag mig i bilen och ploppade min första tablett. Jag var tillbaka en vecka senare...

Fortsättning följer...

Ondskans Hemvist Del 1

Jag är sjukt förkyld. Förkyld. Vilket värdelöst ord. För-kyld. Jag har inte blivit för kyld, jag har fått den här mordiska för-kylningen av ett 3 månader gammalt spädbarn vid namn Esther. Jag fattar inte hur det där fungerar. Hade hon mått som jag hade hon avlidit för länge sedan. Men nejdå. Hon verkade mest nöjd med sin tillvaro och nös och hostade som jag kan tänka mig att en förkyld Disneyprinsessa skulle gjort. Själv mår jag som om någon försökt få plats med en marsankrämsmarinerad basketboll innanför mitt kranium. Dåligt det vill säga. Så dåligt att jag faktiskt besökte Mörby Vårdcentral igår för att be dem göra slut på mitt lidande...

Fortsättning följer...

Flight of the Conchords - Business Time

Man behöver inte ha superkrafter för att vara superhjälte!

Detta var ett vykort från vår vän Batman som nu är bioaktuell i ABBA-musikalen Mamma Mia!

Dagens fråga: Kan något vara sjukt (väldigt) ljummet?

Ladda Mer

Medan jag är en frånvarande förälder och du spelar rollen som uppmärksamhetskrävande tonåring så kan du väl roa dig med att njuta av musiken här till höger. När du njutit av den kan du sedan ladda ner den. För du vet väl att varje gång du laddar ner musik "olagligt" så får ett av barnen i Darfur en iPod av Apple.

Var det här ett osmakligt skämt? Gör som en svensk. Skriv en reserverad men arg insändare!

Punkt Punkt Punkt

Katten, musen, tiotusen.

Blomma, blad, en miljard!

Trösta Ekman

Idag hände något kul. Gösta Ekman gick nämligen förbi butiken. Som du kanske har upplevt själv så är det ungefär som en hundradel av att nästan bli påkörd av ett tåg när man ser en kändis. Med det menar jag att man fryser till och blir handlingsförlamad för en kort sekund. Det ska inte kännas precis som att nästan bli påkörd av ett tåg för då a) lever man nog lite för farligt i sin vardag och b) är man nog förmodligen lite sjuk i huvudet.

Tillbaka till historien. Gösta Ekman gick förbi utanför butiksfönstret och jag frös till och funderade på om jag borde göra något. Han är trots allt en legend och det vore ju coolt att ha skakat hans hand eller dylikt, tänkte jag. Jag bestämde mig hastigt och lustigt för att rusa ut och hälsa på honom:

- Ursäkta! Hej! Ledsen att jag hoppar på dig såhär men jag ville bara säga att jag uppskattar ditt arbete och är en stor beundrare.
- Charles Ingvar Jönsson! svarade han pillemariskt.
- Va?
- Chaarles Ingvar Jönsson!
- Eh, haha eller...va?! sa jag frågande.

Gösta började plötsligt fnittra hejdlöst som en 4åring som stulit något och mycket väl vet att han gjort fel. Sen tog han av sig sina byxor och kalsonger i en enda svepande rörelse och la dem på mitt huvud. Sen plockade han upp krukpalmen som står utanför butiken, tog den i sin famn och skuttade fnissandes därifrån. Jag ropade efter honom:

- Men Gösta...
- Nä-äh! fick jag till trotsigt till svars.

Sen skuttade han runt hörnet och försvann och lämnade mig med hakan i trottoaren.

Reserememberance

Jag kom just på en grej. När jag och Gandalf gjorde jorden runt för några år sedan så skrev vi resdagbok. Den var åsnekul och lästes av över 100 läsare från Kalix till Smygehuk till Surfers Paradise och Florens. Jag har lagt till en länk längre ned på sidan så att du kan njuta av alla flippade inlägg och de vackra och tillika skrattretande bilderna. Här nedan följer också ett av inläggen jag skrev på ett svettigt internetcafé i Wellington, Nya Zeeland. Texten saknar tyvärr åäö så du får helt enkelt gissa dig till om det ska stå var eller vår. Exempel: Jag alskar var! God läsning!

Hej mina systrar och brorsor fran andra morsor!

Anton och Felix har nu jobbat sig hela vagen upp till Wellington pa Nya Zeelands norra o. Wellington ar Nya Zeelands huvudstad och kan skryta med fler cafeer per capita an The Big Apple, New York. Vi har idag checkat in pa annu ett hostel i raden av manga och ar nu mer an nagonsin tidigare tacksamma for att kunna sova i en sang och ata varm mat pa tallrik, ni kommer veta varfor innan detta inlagg ar slut.

Min vapnare och broder Felix "Gandalf" Rudberg blev till slut frisk fran sin Malaria sa efter manga om och men sa kunde vi lamna Christchurch. Detta gjorde vi i en svart, automatvaxlad Nissan Sunny som vi hyrde av nagra indier som vi tror pratade engelska (dom verkade tro det i alla fall).

Efter ett snabbt besok pa Nya Zeelands svar pa Galne Gunnar for proviantering bestande av Cream Style Corn och Watties Baked Beans sa begav vi oss. Det forsta Felix la marke till genom den halvsmutsiga bilrutan var att Nya Zeeland ar valsignat med (jag citerar) "fucking askool natur" och jag kunde inte ha sagt det battre sjalv. Varenda sekund pa vagen fram tills det blev morkt var en frojd for ogat (nar det blev morkt sag man kort sagt inte ett skit). Vidstrackta bergsvyer och grona kullar byttes av med tropisk regnskog som gick over i ofantliga slatter med lunkande meandringsfloder. Da och da ser man alla dessa natursorter pa ett och samma stalle och man slutar aldrig hapna over det har landets skonhet. Vi kom fram till att det ar makta orattvist att ett land har tilldelats all denna haftiga natur nar sa manga andra lander helt blivit utan (Holland borde till exempel vara sjukt avundsjuk).

Det andra Felix la marke till var att det fanns roadkill overallt langs vagarna. Dom dok upp i alla farger och former, vissa sag ut som deformerade roda hogar med pals medan andra mer sag ut som utspillda fargburkar med fjadrar i. Vi kom efter lite tankeverksamhet pa att den stora mangden roadkill helt enkelt beror pa den totala avsaknaden av storre rovdjur. Detta har resulterat i en herrans massa sma sorkar och faglar som ofta (och garna) springer ut pa vagen for att kolla vad det ar som later sa forbaskat hela tiden. Avsaknaden av rovdjur ar bara ett plus for oss manniskor eftersom vi (om vi vill) kan campa precis var somhelst insmetade i honung och jordgubbssylt aret runt utan att behova oroa oss for att bli uppatna. Nya Zeeland, the land of opportunity!

Det forsta jag la marke till var att var Nissan inte gick helt spikrakt pa vagen. Vi dopte snabbt bilen till Ohly (som i Lars Ohly) eftersom den drog till vanster. Pa de oandliga rakstrackorna var korningen lika latt som att sno godis fran dovblinda spadbarn men nar vi korde pa serpentinvagarna (det finns gott om dem) fick jag valja mellan pest eller malaria. Antingen korde jag som Ronny Petterson och slickade varenda kurva som en j*vla dare for att halla samma tempo som resten av trafiken. Eller sa korde jag langsamt och bekvamt och blev forfoljd av de orakneliga SUV-galningarna som alltid hade helljuset i hogsta hugg.

Det andra jag la marke till var den extrema mangden far som lallade runt langs vagarna. Dagens onodiga "Visste du att?"-fakta ar att pa varje Kiwi (manniska) gar det 10 far. 4 milj manniskor och 40 miljoner far, smaka pa den karamellen!

Var forsta destination blev aventyrsstaden Queenstown. Val dar sa hittade vi forsta basta gratisparkering att spendera natten pa. Ni forstar att eftersom var budget inte ar den basta innebar hyrning av bil ocksa att vi fick spendera natterna i den. Vi trodde forstas att detta skulle ga utan problem men sa var inte fallet. Det visade sig att insidan av bilen blev minst lika kall som natten utanfor och vi fros arslet av oss. Det slutade med att vi sov i intervaller om ca 2 timmar som gick till som foljer:

1) Somna
2) Vakna och satta pa motorn
3) Stanga av motorn och somna
4) Repetera

Detta monster foljde vi sedan under vara 5 dagar i bilen. Detta plus det faktum att var diet bestod av majs och bonor pa burk ledde sakta men sakert till var nuvarande gladje over en sang och varm mat.

Efter den forsta underbara uppvakningen i bilen akte vi till en av Nya Zeelands framsta turistattraktioner, Milford Sound. Det ar en blandande vacker fjord som vi hade turen att se i gassande solsken. Som en bonus ovanpa pa Milford Sounds skonhet var vagen dit och tillbaka nastan lika vacker den.

Dagen efter Milford Sound var det dags att hoppa bungy jump. Vi vaknade med ett latt pirr i magen (utover frossningar i resten av kroppen alltsa) och styrde kosan till AJ Hacket Bungy direkt.
Lite kuriosa: AJ Hacket startade varldens forsta kommersiella bungy jump i Queenstown pa 80-talet efter att ha sett infodingar pa Vanuatu klattra upp i ett 20m hogt torn for att sedan hoppa ner for det med endast en lian fastbunden vid anklarna. Detta gjorde de val for att blidka gudarna eller for att fa fler brudar, vad vet jag. Detta fenomen dopte AJ Hacket till Bungy Jump som pa Maori (NZ infodingarnas sprak) forstas betyder "Sjalvmord med snore" (inte).

Hursomhelst sa slussades vi fran deras kontor in i en buss som skulle ta oss till jump-siten. Passande nog sa spelade de en Foo Fighters lat i bussen med text som gar: "...have no fear, no-one is getting out of here alive", det gjorde under for nerverna!

Nar vi anlande pa platsen dar vart ode skulle avgoras satte sig hjartat (och resten av kroppens innehall) i halsgropen nar vi sag den till synes oandligt djupa ravinen i vilken vi skulle dyka 134m med ett snore fastbundet i fotterna.
Vi skickades snabbt ut med en gondol till jumpsiten som hangde och dinglade ute i tomma intet och vi hann som tur var se minst 10 personer hoppa innan det var varan tur. Dar uppifran sag det 8,5 sekunder langa fallet med en toppfart pa 130km/h ut att ta en oandlighet. Och nar Felix hoppade sag det ut som om han foll i kanske en halvtimme, samtidigt som min puls fyrdubblades. Nar Felix sedan atervande fran skuggornas dal med ett brett leende pa lapparna kandes det battre.

Som nast sista hoppare kom sedan Predikanton, en fagelskit fran Stocksund med stor mun och nerver av filmjolk. Nar jag hasade fram mot kanten med bungylinan fast runt fotterna klackte jag ur mig:
"I feel like a f*cking convict"!
Hoppinstruktoren svarade med att saga:
"Yeah you should go to Australia there's alot of them there...5, 4, 3, 2, 1, JUMP!"


Och plotsligt sa hangde ja mitt ute i ingenstans pa samma gang som jag stortade mot avgrunden i en hiskelig fart. Efter jag vet inte hur lange sa bromsades farten upp och jag studsade upp som en vante igen, varpa jag slappte ut ett avgrundsvral av ren och skar njutning! Jag kan arligt saga att det var det ballaste jag nagonsin upplevt. Kanslan av att i en millisekund hanga viktlos i total tystnad, foljt av ett fritt fall med iskall luft susandes forbi en i 130km/h var fullkomligt underbar. Jag skulle kunna forsoka beskriva kanslan men mina ord skulle inte gora den rattvisa, det var helt ofattbart. Kombinationen av att vara helt maktlos samtidigt som man vet att man ar 100% saker lamnar en oppen for den ballaste kanslan som gar att uppleva. Nar jag sedan kom upp i gondolen igen var jag helt euforisk, adrenalinet sprutade ut ur oronen och jag kande mig ododlig uti fingertopparna. Att sedan ogonen kandes som om att de var pa vag ut ur ogonhalorna, det ar en annan femma. Vilket rus!

Samtidigt som oss hoppade for ovrigt tva svenska killar fran Gud-vet-var som vi at lunch med for att diskutera var nyvunna ododlighet. Till min stora forvaning visade det sig att en av dom hade ett fullstandigt namn som lod: Hjalmar Anton Flykt. Vad ar oddsen? De har tva knoddarna stotte vi sedan pa igen i en annan stad och for bara nagra timmar sedan akte de forbi oss har i Wellington, Nya Zeeland maste vara mindre an jag trott.



Nar adrenalinet hade lagt sig lamnade vi Queenstown. Bara for att fa slut pa batteriet pa en rastplats X-antal mil darifran, mitt ute i ingenstans. Vi trodde att allt var forlorat och precis innan jag skulle krama om Felix och beratta hur mycket jag alskade honom sa stannade 3 Kiwis och hjalpte oss. De sag ut att vara direkt plockade ur en Australiensisk olreklam och jag borjade nastan se mig omkring efter dolda kameror men det infallet forsvann nar de fick fart pa var lilla Nissan, tackade for sig och forsvann. Jag har aldrig kant mig sa mycket som en "damsel in distress" och jag gillade det (inte)!

Dagen darpa satt vi i betade av motorvag som vanligt som vanligt nar en civilbil borjade blinka suspekt likt en polisbil. Nar den blaljus blinkande civilbilen sedan korde efter oss och stannade oss vid sidan av vagen insag vi att jag kanske kort lite for fort. 113km/h istallet for 100 och 80$ i boter blev domen.

Under var roadtrip har vi myntat ett nytt uttryck inom turism, namligen expressturism. Det fungerar pa det viset att en kor bilen forbi sevardheterna medan den andra sitter och forsoker ta skarpa bilder pa dem genom bilrutan medan man blaser forbi dem i 130 knyck. Det har fungerat sa bra att vi funderar pa att slappa en guidebok!


Efter att vi kort igenom och sovit i nagra av sodra ons varsta halor sa kom vi till slut till Picton dar man tar farjan over till Wellington. Bara en halvtaskig natt till i bilen tankte jag. Men den visade sig bli heltaskig eftersom Felix snarkningar lat som ett svarstartad Cessnaplan i 2-3 timmar. Jag gjorde som jag lart mig att gora pa senare tid och laste ut en bok.

Dagen darpa lamnade vi in bilen (2 dagar for tidigt) till indierna som vi tror pratade engelska (dom verkade tro det i alla fall) och hoppade pa farjan hit till Wellington. Som for ovrigt maste vara varldens langsammaste, minst!

Nu aterstar bara 19 dagar av var strapatsfyllda resa och vi borjar langta hem till alla nara och kara och till alla ol som skall drickas i Marcus kallare under FOTBOLLS-VM!

Pa aterseende fran landet av Kiwis, far och roadkills / Predikanton

PS. Om vi inte hinner skriva igen innan Mors dag sa: Grattis pa Mors Dag till alla mammor dar ute, speciellt till de med snygga dottrar (och till min mamma)!

Eh, Coolt!?

Vem kan motstå en gammal hederlig, saftig katastrof/undergångsfilm signerad storfilms-Hollywood? Inte jag. Jag har inte blivit så här pirrig av en trailer sen jag var en liten flicka. Det här är en remake av "The Day The Earth Stood Still" från 1951 och den är baserad på en sann historia. Otroligt men sant! Keanu Reeves och Jennifer Connoly spelade inte huvudrollerna den gången. Men det gör de nu. Sug på den här blockbusterkaramellen!

Butikbesöksbenägen?

Har jag inte sagt åt dig att hälsa på mig i butiken? Va?! Varför sitter du framför datorn och glor för då? Jag är så jävla trött på att tjata! Södermannagatan 14, på hörnet Kocksgatan/Södermannagatan, just söder om Folkkungagatan, paralellt med Götgatan. "Snälla tant råbiff det är jävligt enkelt det här!" (Henrik Schyffert). Jag har jättetråkigt här och skulle uppskatta ett litet besök. Om du bara kunde sticka in huvudet och säga "Hej" vore trevligt. Jag skulle bli glad om du bara gick förbi ingången och kastade nåt på mig. Vi säger så här:

Försten hit får en gratis skjorta...och en puss...och en micropizza...och ett klistermärke. Kommer du inom en timme så sötar jag diilen med en krukpalm från IKEA!


Från oss här på Encore: Mange tack!

Annars mår du?

Ouf! Shit! Nu vaknade jag upp från midsommarafton. Vad hände? Eller som Edward Norton säger i Fight Club: - Was I sleeping? Had I slept? Om du inte greppat det än så är det här mitt sätt att säga förlåt för att jag varit så frånvarande på sistone och inte älskat dig tillräckligt. Skriv ditt kontonummer i kommentarerna så skickar jag över en tusenlapp som plåster på såren. Jag har bara en så det är i och för sig först till kvarn på det erbjudandet.

Jag har massa gott att skriva om men just nu är det läggdags så jag hinner inte skriva allt i skrivande stund. Om du tycker att jag är lat så säger jag bara som så att om din tjej var lika snygg som min så skulle du också gå och lägga dig nu.

Kort hinner jag dock nämna ett ämne som nyss dök upp på min dataskärm. Jag satt just och letade efter ny musik och snubblade över ett band som har det skönaste namnet i showbusiness (som man skulle uttryckt det i en Broadwaymusikal). Bandet heter Natalie Portmans Shaved Head! Smakprov på dem och många andra kommer här till höger inom kort. Men tills dess:

Fred, välfärd och skrubbsår! Med varma hälsningar från Predikanton - Kniven i din slida