Jag har haft en kompanjon vakandes vid min sida de senaste tre veckorna. En högst ovälkommen sådan. Varje måndag så visar han sitt fula, svettiga tryne samma sekund som jag vaknar. Han hänger som ett mörkt ångestfyllt moln runt min bleka hjässa. Han sitter som en kärringknop runt min stressade tjocktarm. Som tur är så kommer han bara en gång i veckan. Hans namn är Ågren och idag återvände han igen. Jävla måndag.
Jag vaknar sakta och ogärna ur varma drömmar. Undrar var fan det där ständiga pipandet kommer ifrån. Efter 30 sekunder inser jag att det som vanligt är väckarklockan som hånskrattar mig i ansiktet. Jävla måndag.
En obeveklig trötthet klänger sig fast vid mig likt en nyfödd schimpansunge på sin behårade moder (liknelsen är mer träffande än jag vågar erkänna). Jag halvsover med ansiktet i händerna när jag sätter mig på toaletten (ja, jag sittkissar det första jag gör på morgonen). Jag blundar lite för länge i den varma duschen och inser att jag snart måste ta det första gigantiska månsteget för mänskligheten ut i kylan på andra sidan draperiet. Jag vägrar i fem minuter till. Jävla måndag.
På iPod-fronten intet nytt. När jag kliver ut i snålblåsten med mp3-spelaren i mina köldbitna fingrar inser jag för femtielfte gången den här månaden att jag fortfarande har samma musik i lurarna. Detta förhöjer förstås vardagskänslan ännu ett snäpp. Jag får lyssna på motorvägsbruset istället. Jävla måndag.
På jobbet är allt som det brukar. Lysrörsbelysningen svider i ögonen. Förra veckans anusbruna slasksnö har bildat ett frasigt skal över golvet. Jag vet vem som får svabba upp det. Kunderna gapar ständigt med sin frånvaro. När de väl kommer in så är de antingen finnar, ryssar eller konferensnorrlänningar från hotellet bredvid. Jävla Norrland.
Efter ett par timmar dyker butiksägaren upp. Han är sur och konstig och mumlar som vanligt lite för lågt på sin karaktäristiska svenskhebreiska. Jag passar på att löneförhandla med honom. Nån gång ska ju vara den första. Efter 20 sekunders förhandling får jag veta att om ett år kan jag kanske få 5 kr mer i timmen. Wow, 90 kr i timmen om bara ett år. Vilka är de andra förmånerna här på företaget? Jag mediterar på frasen: "Nu är det bara tre månader kvar" en stund. Det hjälper inte. Jävla måndag.
Efter 34 timmar blir klockan äntligen sju. Till slut kommer jag hem. Fortfarande med Herr Ågren i hasorna. Jag bänkar mig snabbt framför TV:n med en stor tallrik av mammas köttgryta och äntligen börjar det ljusna. Ågren tar sig för knäna och säger att det kanske är dags att börja tänka på refrängen. Köttgrytan rusar rakt upp på hjärnkontoret och börjar helkroppsmassera glädjecellerna. Det finns saker att se fram emot. The Bridge kommer hem från Whistler på onsdag. Lilla Axl's födelsedag nalkas till helgen och min fantastiska present skall äntligen avslöjas. Timbuktu på Debaser Medis är den 10 mars, inte långt kvar. Än finns det hopp. Jag greppar tag vid de få glädjeämnen jag kan få tag i och greppar svärdet i kampen mot vintermörkret. När jag sätter mig vid datorn och ser de senaste bilderna på min vackra systerson Elvis så förstår jag till slut att det finns hopp för framtiden. Alla mediokra problem är borta i en fnysning. En avslappnad suck smyger sig ut ur min torra strupe.
Ågren vet när det är dags att gå. Han tackar för sig och smäller igen ytterdörren bakom sig. Men i all hast så glömmer han sin halsduk i hallen. Ett löfte om att han kommer igen. Nästa måndag. Jävla måndag.
Dagens Låt: Timbuktu - Kejsaren Är Naken
Dagens Ord: Flygmaskin
Bortsett från de självklara existentiella frågorna så uppstår en rad andra intressanta frågor: Vilken glass är vinterns storsäljare? Har de speciella vintererbjudanden? Erbjuder de varma alternativ? Är bilen billigare i drift när det är kallt ute (i såna fall, hur stor är vinstmarginalen där?)? Hur mycket tid förlorar försäljaren vid varje stopp på grund av att de utrusande barnen måste ta på sig vinterkläder innan de lämnar hallen? Har Hemglass helt tappat perspektivet över vad de håller på med?
Det är en underlig känsla som stiger inuti min trasiga kropp när jag kliver in genom dörrarna på det som i folkmun kallas "Systemet". Någon slags spänning eller nervositet. En liten-pojke-på-julaftonsmorgon-känsla blandat med en nypa skam. Samtidigt som jag kämpar febrilt med att förtrycka ett leende undviker jag omedvetet att se folk i ögonen. Det är min medfödda svenska moral som spelar mig ett spratt. Det är ju trots allt lite syndigt. Jag tänker bli berusad på de drycker jag inhandlar. De andra kunderna dömer mig med sina trötta blickar.
