Willkommen auf Gamla Stan

Kom och köp! Billigt! Billigt! Röda äpple, halva pris! Encore, Grandpa, Vision, King Lily mfl säljer ut sig billigt från 50% och uppåt! Den dyraste Encore-artikeln i huset går loss på ringa 300 krutonger och den säljs av ingen mindre än din favoritfilur: Fjanton!

Detta var ett meddelande från

Predikanton - Säljer kläder som om det vore Ericsson-aktier

Val Kilmer

Det har kommit till min kännedom att det cirkulerar rykten om min person på stadens gator. Från Slussens mörka vrår till maktens korridorer tisslas och tasslas det från sol upp till sol ner. Jag vill bara passa på att dementera dessa rykten omedelkvickt, innan det är för sent. Det du har hört eller kanske kommer att höra är inte sant: Jag ser inte ut som Val Kilmer!

Gamla homoerotiska minnen till folket

Misstag?

Jag måste bara dubbelkolla det här med någon för jag börjar misstänka att jag förlorat förståndet. Jag gick till banken igår, delvis för att testa hur det är att vara pensionär, delvis för att helt enkelt låtsas att jag har pengar där. När jag kom dit blev jag minst sagt ställd. Det här kan ju inte stämma...eller?

Hustlin'

Lyssna på Rick Ross - Hustlin' här till höger. Titta sedan på klippet här under. Jag säger inget mer, utan understryker endast hur kul det är med mitt sedvanliga: HA!

Detta var ett meddelande från

Predikanton - Vältalig som en mattebok.

Stereotypsärr...liksom...asså

Som människor, vilket de flesta av oss är (alla förutom Leif Silbersky), så ägnar vi oss varje dag åt att placera andra människor i fack. Det är helt enkelt enklare för hjärnan på det viset. Tack vare detta beteende så uppstår stereotyper. Vissa är vanligare än andra.

De flesta är vana vid att stöta på till exempel brats, invandrare och söderbönor. Alla har väl vid det här laget också sett några Pokémonkillar och deras kvinnliga motsvarighet Idomintjejen. Men det finns även lite mer obskyra typer. Som till exempel gratängkärringar, brommamorsor, hängbröstvänster, silverrävar och konferensknullare.

Poängen med den här utläggningen är att jag under den gångna veckan stött på två nya karaktärer att lägga till samlingen. De är en lång väg från att vara breda stereotyper men jag misstänker att de är på stark uppgång. De två tävlande är: pensionärspimpen och spionen. Jag dokumenterade dem i spritt levande språng vid Tekniska Högskolan respektive Slussen. Det slår mig för övrigt i skrivande stund att jag faktiskt har börjat smygfotografera ovetande främlingar. Kan inte riktigt sätta fingret på hur den insikten känns. Lite som att upptäcka onani. Spännande och lite skamset på samma gång. Hur som helst, här har du dem:

Pensionärspimpen. Lever större delen av sitt liv i ensamhet. Rör sig sakta och vaggandes och syns ytterst sällan efter mörkrets fall. Identifieras lätt tack vare sin löjliga tantpäls.

Spionen. Mycket folkskygg, påträffas endast i närhet till mörka vrår. Rör sig snabbt och disciplinerat så att man ska tro att han har ett ärende som är viktigt för rikets säkerhet. I själva verket går han endast i cirklar och har på sin höjd en förpackning med Finn Crisp i väskan, oftast saknar den dock helt innehåll.

Förresten, passa på att spana in musiktipsen här till höger. Det är inte ett önskemål, det är din plikt!

Dagens Ord

fancy pants [fäänsy pänts'] från eng. ung. betydelse finbyxor. Kan även användas vid beskrivande av en person som är fin i kanten eller sitter på en hög häst e.g "- Hey Mr Fancy Pants" (med ironi).

(M)ordvits

Jag var på en jättemysig kambodjansk krog igår och dinerade i gott sällskap. Till förrätt åt jag ett gäng saftiga friterade tigerräkor. Varmrätten blev en fräsch kycklingwok. Sen kom kyparen fram och frågade om vi var mätta och belåtna eller om vi ville ha något khmer...

HA! Fattaru? Khmer? Röda Khmererna i Kambodja? Roligt!

Vill du ha mer olämplig nationsrelaterad humor så titta in här igen nån annan gång. Eller låt bli. Valet är ditt.

Stackars Anders, 55, VD

Igår pratade de om könskvotering på Gomorron Sverige i SVT. Vilket för övrigt inte verkar vara en så himla dum idé trots allt. Eller så är det det? Jag är trots allt så pass ambivalent att valet mellan höger eller vänster strumpa först på morgonen är världsomvälvande. Så lita inte på mitt omdöme, jag är in the business of reflektion, inte tyckande. Anywho...

Dagens Affärer eller någon dylik tidning med exakt samma namn fast annorlunda hade gjort en undersökning baserad på 300 börsnoterade svenska företag. Undersökningen visade att endast 4 av företagens VD:s var kvinnor. Men det som var än mer förbluffande var att 22 av dem hette Anders och var över 55 år gamla. Stereotypen "Anders, 55, VD" användes sedan med högst negativ mansgrisbetoning i resten av programmet.

Min första reaktion var ungefär: Störtskön statistik! Jag undrar om de alla känner varandra och har Andersträffar med jämna mellanrum där de dricker cognac och nyper servitriser i stjärten med sina ringbeprydda, nymanikyrerade chefsfingrar och skrattar för högt tillsammans (inte för att de har roligt utan för att andra ska höra hur stora segelbåtar dem har).

Men sen slog det mig: Stackars Anders, 55, VD. Tänk om han sitter och tittar på samma sak som jag. Anders kanske är världens gulligaste kille. En sån där härlig karl som är snäll mot alla på jobbet och försöker in i det yttersta att aldrig köra över någon. En sån där nästangubbe med rosiga kinder som hämtar barnbarnen på dagis så fort han får chansen, tar med sig blommor hem till frugan efter jobbet och går på promenad med stavar med henne på söndagar trots att han tycker att stavarna är lite töntiga. Så tvingas han sitta och titta på den där smutskastningen av sin förmodade karaktär medan han försöker njuta av sin morgonfika. Han måste ju ha blivit både gråtfärdig, förfärad och fullständigt förargad den stackars karln.

Stackars Anders, 55, VD och skäms SVT. Skäms!

Fis i Repris

Medan du väntar på nya rafflande rapporter från Predikantons förtrollade värld så får du passa på att läsa den här gamla sugkolan. Det är ett av mina första alster som till och med jag tycker är roligt. Det skildrar en dag i butiken på Levi's Store en kall vinterdag i Januari...


Min Arbetsdag. Tisdag, 23:e Januari, 2007.

(OBS! Eventuella tidsluckor kan antas ha spenderats med suckande, stampande med fötterna eller trånande blickar ut genom fönstret.)

9.48 - Anländer. Känner överväldigande trötthet bara av att kliva genom dörren.

10.00 - Dörrarna öppnas. Kunderna stormar in så kraftfullt att en stackars tant blir gängöversprungen...i min fantasi. I själva verket gapar ingången lika tom som Linda Rosings ordförråd.

10.17 - Gäspar och gnuggar ögonen. Låtsas att en kund kommer in och spexar lite. Chefen ler snällt som för att säga "Tack för försöket i alla fall".

11.00 - Ännu inte en kund. Druckit en flaska vatten. Lunch om två timmar.

12.05 - Chefen går på lunch. Byter musik till något som inte är Backyard Babies.

12.22 - Funderar på att peta näsan. Hindrar mig i sista stund.

12.30 - Första kunden. Säger "Hej". Inget svar.

12.45 - Funderar på att sätta på MSN Messenger på kassadatorn, trots att jag inte får. Jag är kluven. Det hela resulterar i en nervpirrande 10 minuter lång stirrningstävling mot datorskärmen.

12.55 - Datorskärmen vinner.

14.00 - En potentiell kund dyker upp. Han vet redan vad han ska ha. Försöker sälja till honom ändå, i brist på andra göromål. Han hånskrattar åt mig.

15.19 - Pillar med ett gem. Höjer det i luften. Släpper det på magneten. Upprepar.

15.24 - Fortfarande sysselsatt av mitt gem. Kan släppa det från hög höjd nu. Repetitionen och det belönande klicket när gemet landar i magneten ger en känsla av att något nyttigt utförs. Upprepar tills jag missar magneten. Chefen surblänger.

16.01 - Funderar på om jag kanske...glömmer bort vad jag tänkte på.

17.10 - Reflekterar över hur lång tid det skulle ta för en ambulans att komma om jag hoppade med huvudet före ned från kassadisken. Kommer fram till att cirka fem minuter verkar rimligt. Bestämmer mig för att inte motbevisa min tes.

17.35 - Lägger upp ett par byxor. Syr fel med flit. Gör om allt från början.

18.20 - Gör fel i kassan. Blir arg på mig själv. Chefen tror att jag blir arg på henne. Hon blir arg på mig.

18.47 - Skriker högt av uttråkning. Chefen hjälper till i falsett. Håller mig lugn i två minuter. Testar ett annat skrik. Chefen skrattar.

19.00 - Stängning. Uttråkningspaniken lägger sig. Konstaterar att den här dagen var seg. Men det är ju en dag imorgon också.

Dagens Låt: Det Är Kärlek - Alkoholproblem