...men lidandet bara fortsatte. Först och först så tog det mig många om och om innan jag ens lyfte på luren för att ringa till Vårdcentralen. Jag har redan varit där fler gånger än en hypokondrisk sjukpensionär och vet därför gott och väl vad man utsätts för i denna ondskans hemvist.
Först anländer jag i vanlig ordning till den ångestladdade entrén där disken är alldeles för låg, förmodligen anpassad till 140cm långa silverrävar (kärringar) med kyfos. Jag tar mig en nummerlapp, trots att entrén är helt tom. Sedan snörvlar jag fram mitt namn och personnummer till den 70 åriga tanten bakom disken som har så mycket ansiktsbehåring att hon förmodligen skulle klassas närmre 'äldre herre' än 'tant'. Varpå jag betalar 140 kr för mitt besök. 140 kr?! Det är 45 % dyrare än en biobiljett. Ett pris man betalar för ett lika långt besök som ett biobesök men med ett negativt underhållningsvärde.
Sedan slår jag mig ned i väntrummet 10 min för tidigt vilket resulterar i att jag får vänta i 35 minuter istället för 25. Under denna tid hinner jag ådra mig 4 nya förkylningar, X antal sura blickar för att jag snörvlar så mycket och ett lock i höger öra.
Plötsligt slår det mig att jag vet var jag egentligen är. Jag är inte på Vårdcentralen, jag är i skärselden. Jag kommer fram till denna slutsats av tre anledningar: det är varmt så in i helvete, jag lider värre än någonsin tidigare och alla människor i min närhet stönar och ojar sig för att de lider minst lika mycket och sist men inte minst för att man får vänta i evigheter. Jag har bara varit på en av ondskans hemvister en gång tidigare i mitt liv. Den upplevelsen var i stort densamma som denna. Det var på Wiens flygplats i Österrike - Ondskans Hemvist #1.
Slutligen får jag komma in till min läkare. Min diagnos lyder som följer: "Patienten är en tunnis med smärre förkylning...och svinkoppor". Behandligen lyder: "Patienten ska äta penicillin i en vecka och bör, på grund av sin smittrisk, när han är i närheten av andra människor bete sig som en spetälsk från 1500-talets Sverige.
Med en konstig föraning om att jag snart kommer att återvända tackar jag för mig och suckar djupt. På vägen ut genom Mörby Centrum gör jag som läkaren sagt: jag slår jag ihop två träklappor i jämn takt och ropar för full hals: "OREN! OREN!" Sedan satte jag mig i bilen och ploppade min första tablett. Jag var tillbaka en vecka senare...
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar