Än så länge har jag berättat om mitt livs värsta förkylning, som jag fick av ett spädbarn. Jag har även (dumt nog) berättat för dig att jag direkt efter förkylningen drabbades av svinkoppor och började knapra penicillin för att bli ren igen. Det jag ännu inte berättat är historien om hur min sköra pojkkropp reagerade på penicillinet.
Som jag nämnde sist så är svinkoppor oerhört smittsamt. Detta innebar för min del att jag inte fick ha någon som helst fysisk kontakt med någon under veckan efter mitt besök på Vårdcentralen. Vilket i sin tur resulterade i att jag, av alla i min närhet, behandlades som en nazist i en synagoga, en paria, en spetälsk, eller varför inte; som en ulv utan fårakläder. Alla höll sig kort och gott på behörigt avstånd.
Efter en vecka svalde jag mitt sista piller och tackade asarna för att pärsen äntligen var över. Men se där hade jag fel. Kapitalt fel. FEL! FEL! FEL! Syntax error! När jag gick och lade mig den kvällen så började det klia över hela min arma kropp. Jag försökte tänka på annat och lyckades till slut duna under. Men klockan halv 4 på natten så vaknade jag och mådde konstigt. Jag gick upp och sittkissade (that's right, jag sittkissar) och blev förskräckt när jag såg min spegelbild. Halva mitt ansikte hade börjat svullna upp, jag hade röda utslag kring alla leder och min högerhand hade svullnat rejält och liknade mest en uppblåst latexhandske, alternativt en fempipig bratwurst. Jag hade fått en allergisk reaktion på penicillinet. Yippie!
Vilken sund människa som helst skulle i detta läge rusa till närmsta akutmottagning. Vilken sund människa som helst. Men som du nu vet så har jag en mycket osund relation till Vårdcentralen. Så jag höll mina absurt svullna tummar och gick till sängs igen. När jag sedan vaknade på morgonen hade situationen minst sagt förvärrats. För att göra en lång historia markant kortare så såg jag ut som Rocky från filmen Mask.
Plötsligt var det aktuellt att åka till Vårdcentralen igen. Först lät jag min flickvän skratta klart åt mitt vidriga anlete. Sen slängde jag mig in i bilen och åkte. Väl där så gav de mig antihistaminer i samma dos som man ger till ett huggormsoffer. Och sakta men säkert gick svullnaden ned. Jag lämnade Vårdcentralen en timme senare, 140 kr fattigare och med väskan full av antihistaminer och antiklådamedicin. Den senare medicinen fick jag eftersom hela min kropp kliade. Hela tiden. Inte nog med det. Varje gång jag kliade så började det klia ännu mer och mina naglar lämnade jättefestliga röda spår i huden.
Spårfenomenet har än idag inte lagt sig. Jag är tillbaka i toppform men så fort jag kliar någonstans så kan man se beviset i min hud. Så för den som inte har något att göra imorgon så är det bara att komma in till Encorebutiken och signera mig. Jag funderar på att börja ta betalt för det, så skynda dig innan det blir dyrt. Vi ses imorgon!
Det här var slutet på serien Ondskans Hemvist, förutsatt att inga nya spännande åkommor dyker upp inom kort. Tack för visat intresse!
Detta var en presentation av Predikanton - Känslan du får när du träffar en gammal vän.
Dagens citat: "När jag var liten försvann jag in i TV'n och förvandlades till en pansarvagn med en dröm" - Kristian Anttila
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar