Hej mina systrar och brorsor fran andra morsor!
Anton och Felix har nu jobbat sig hela vagen upp till Wellington pa Nya Zeelands norra o. Wellington ar Nya Zeelands huvudstad och kan skryta med fler cafeer per capita an The Big Apple, New York. Vi har idag checkat in pa annu ett hostel i raden av manga och ar nu mer an nagonsin tidigare tacksamma for att kunna sova i en sang och ata varm mat pa tallrik, ni kommer veta varfor innan detta inlagg ar slut.
Min vapnare och broder Felix "Gandalf" Rudberg blev till slut frisk fran sin Malaria sa efter manga om och men sa kunde vi lamna Christchurch. Detta gjorde vi i en svart, automatvaxlad Nissan Sunny som vi hyrde av nagra indier som vi tror pratade engelska (dom verkade tro det i alla fall).
Efter ett snabbt besok pa Nya Zeelands svar pa Galne Gunnar for proviantering bestande av Cream Style Corn och Watties Baked Beans sa begav vi oss. Det forsta Felix la marke till genom den halvsmutsiga bilrutan var att Nya Zeeland ar valsignat med (jag citerar) "fucking askool natur" och jag kunde inte ha sagt det battre sjalv. Varenda sekund pa vagen fram tills det blev morkt var en frojd for ogat (nar det blev morkt sag man kort sagt inte ett skit). Vidstrackta bergsvyer och grona kullar byttes av med tropisk regnskog som gick over i ofantliga slatter med lunkande meandringsfloder. Da och da ser man alla dessa natursorter pa ett och samma stalle och man slutar aldrig hapna over det har landets skonhet. Vi kom fram till att det ar makta orattvist att ett land har tilldelats all denna haftiga natur nar sa manga andra lander helt blivit utan (Holland borde till exempel vara sjukt avundsjuk).
Det andra Felix la marke till var att det fanns roadkill overallt langs vagarna. Dom dok upp i alla farger och former, vissa sag ut som deformerade roda hogar med pals medan andra mer sag ut som utspillda fargburkar med fjadrar i. Vi kom efter lite tankeverksamhet pa att den stora mangden roadkill helt enkelt beror pa den totala avsaknaden av storre rovdjur. Detta har resulterat i en herrans massa sma sorkar och faglar som ofta (och garna) springer ut pa vagen for att kolla vad det ar som later sa forbaskat hela tiden. Avsaknaden av rovdjur ar bara ett plus for oss manniskor eftersom vi (om vi vill) kan campa precis var somhelst insmetade i honung och jordgubbssylt aret runt utan att behova oroa oss for att bli uppatna. Nya Zeeland, the land of opportunity!
Det forsta jag la marke till var att var Nissan inte gick helt spikrakt pa vagen. Vi dopte snabbt bilen till Ohly (som i Lars Ohly) eftersom den drog till vanster. Pa de oandliga rakstrackorna var korningen lika latt som att sno godis fran dovblinda spadbarn men nar vi korde pa serpentinvagarna (det finns gott om dem) fick jag valja mellan pest eller malaria. Antingen korde jag som Ronny Petterson och slickade varenda kurva som en j*vla dare for att halla samma tempo som resten av trafiken. Eller sa korde jag langsamt och bekvamt och blev forfoljd av de orakneliga SUV-galningarna som alltid hade helljuset i hogsta hugg.
Det andra jag la marke till var den extrema mangden far som lallade runt langs vagarna. Dagens onodiga "Visste du att?"-fakta ar att pa varje Kiwi (manniska) gar det 10 far. 4 milj manniskor och 40 miljoner far, smaka pa den karamellen!
Var forsta destination blev aventyrsstaden Queenstown. Val dar sa hittade vi forsta basta gratisparkering att spendera natten pa. Ni forstar att eftersom var budget inte ar den basta innebar hyrning av bil ocksa att vi fick spendera natterna i den. Vi trodde forstas att detta skulle ga utan problem men sa var inte fallet. Det visade sig att insidan av bilen blev minst lika kall som natten utanfor och vi fros arslet av oss. Det slutade med att vi sov i intervaller om ca 2 timmar som gick till som foljer:
1) Somna
2) Vakna och satta pa motorn
3) Stanga av motorn och somna
4) Repetera
Detta monster foljde vi sedan under vara 5 dagar i bilen. Detta plus det faktum att var diet bestod av majs och bonor pa burk ledde sakta men sakert till var nuvarande gladje over en sang och varm mat.
Efter den forsta underbara uppvakningen i bilen akte vi till en av Nya Zeelands framsta turistattraktioner, Milford Sound. Det ar en blandande vacker fjord som vi hade turen att se i gassande solsken. Som en bonus ovanpa pa Milford Sounds skonhet var vagen dit och tillbaka nastan lika vacker den.
Dagen efter Milford Sound var det dags att hoppa bungy jump. Vi vaknade med ett latt pirr i magen (utover frossningar i resten av kroppen alltsa) och styrde kosan till AJ Hacket Bungy direkt.
Lite kuriosa: AJ Hacket startade varldens forsta kommersiella bungy jump i Queenstown pa 80-talet efter att ha sett infodingar pa Vanuatu klattra upp i ett 20m hogt torn for att sedan hoppa ner for det med endast en lian fastbunden vid anklarna. Detta gjorde de val for att blidka gudarna eller for att fa fler brudar, vad vet jag. Detta fenomen dopte AJ Hacket till Bungy Jump som pa Maori (NZ infodingarnas sprak) forstas betyder "Sjalvmord med snore" (inte).
Hursomhelst sa slussades vi fran deras kontor in i en buss som skulle ta oss till jump-siten. Passande nog sa spelade de en Foo Fighters lat i bussen med text som gar: "...have no fear, no-one is getting out of here alive", det gjorde under for nerverna!
Nar vi anlande pa platsen dar vart ode skulle avgoras satte sig hjartat (och resten av kroppens innehall) i halsgropen nar vi sag den till synes oandligt djupa ravinen i vilken vi skulle dyka 134m med ett snore fastbundet i fotterna.
Vi skickades snabbt ut med en gondol till jumpsiten som hangde och dinglade ute i tomma intet och vi hann som tur var se minst 10 personer hoppa innan det var varan tur. Dar uppifran sag det 8,5 sekunder langa fallet med en toppfart pa 130km/h ut att ta en oandlighet. Och nar Felix hoppade sag det ut som om han foll i kanske en halvtimme, samtidigt som min puls fyrdubblades. Nar Felix sedan atervande fran skuggornas dal med ett brett leende pa lapparna kandes det battre.
Som nast sista hoppare kom sedan Predikanton, en fagelskit fran Stocksund med stor mun och nerver av filmjolk. Nar jag hasade fram mot kanten med bungylinan fast runt fotterna klackte jag ur mig:
"I feel like a f*cking convict"!
Hoppinstruktoren svarade med att saga:
"Yeah you should go to Australia there's alot of them there...5, 4, 3, 2, 1, JUMP!"
Och plotsligt sa hangde ja mitt ute i ingenstans pa samma gang som jag stortade mot avgrunden i en hiskelig fart. Efter jag vet inte hur lange sa bromsades farten upp och jag studsade upp som en vante igen, varpa jag slappte ut ett avgrundsvral av ren och skar njutning! Jag kan arligt saga att det var det ballaste jag nagonsin upplevt. Kanslan av att i en millisekund hanga viktlos i total tystnad, foljt av ett fritt fall med iskall luft susandes forbi en i 130km/h var fullkomligt underbar. Jag skulle kunna forsoka beskriva kanslan men mina ord skulle inte gora den rattvisa, det var helt ofattbart. Kombinationen av att vara helt maktlos samtidigt som man vet att man ar 100% saker lamnar en oppen for den ballaste kanslan som gar att uppleva. Nar jag sedan kom upp i gondolen igen var jag helt euforisk, adrenalinet sprutade ut ur oronen och jag kande mig ododlig uti fingertopparna. Att sedan ogonen kandes som om att de var pa vag ut ur ogonhalorna, det ar en annan femma. Vilket rus!
Samtidigt som oss hoppade for ovrigt tva svenska killar fran Gud-vet-var som vi at lunch med for att diskutera var nyvunna ododlighet. Till min stora forvaning visade det sig att en av dom hade ett fullstandigt namn som lod: Hjalmar Anton Flykt. Vad ar oddsen? De har tva knoddarna stotte vi sedan pa igen i en annan stad och for bara nagra timmar sedan akte de forbi oss har i Wellington, Nya Zeeland maste vara mindre an jag trott.
Nar adrenalinet hade lagt sig lamnade vi Queenstown. Bara for att fa slut pa batteriet pa en rastplats X-antal mil darifran, mitt ute i ingenstans. Vi trodde att allt var forlorat och precis innan jag skulle krama om Felix och beratta hur mycket jag alskade honom sa stannade 3 Kiwis och hjalpte oss. De sag ut att vara direkt plockade ur en Australiensisk olreklam och jag borjade nastan se mig omkring efter dolda kameror men det infallet forsvann nar de fick fart pa var lilla Nissan, tackade for sig och forsvann. Jag har aldrig kant mig sa mycket som en "damsel in distress" och jag gillade det (inte)!
Dagen darpa satt vi i betade av motorvag som vanligt som vanligt nar en civilbil borjade blinka suspekt likt en polisbil. Nar den blaljus blinkande civilbilen sedan korde efter oss och stannade oss vid sidan av vagen insag vi att jag kanske kort lite for fort. 113km/h istallet for 100 och 80$ i boter blev domen.
Under var roadtrip har vi myntat ett nytt uttryck inom turism, namligen expressturism. Det fungerar pa det viset att en kor bilen forbi sevardheterna medan den andra sitter och forsoker ta skarpa bilder pa dem genom bilrutan medan man blaser forbi dem i 130 knyck. Det har fungerat sa bra att vi funderar pa att slappa en guidebok!
Efter att vi kort igenom och sovit i nagra av sodra ons varsta halor sa kom vi till slut till Picton dar man tar farjan over till Wellington. Bara en halvtaskig natt till i bilen tankte jag. Men den visade sig bli heltaskig eftersom Felix snarkningar lat som ett svarstartad Cessnaplan i 2-3 timmar. Jag gjorde som jag lart mig att gora pa senare tid och laste ut en bok.
Dagen darpa lamnade vi in bilen (2 dagar for tidigt) till indierna som vi tror pratade engelska (dom verkade tro det i alla fall) och hoppade pa farjan hit till Wellington. Som for ovrigt maste vara varldens langsammaste, minst!
Nu aterstar bara 19 dagar av var strapatsfyllda resa och vi borjar langta hem till alla nara och kara och till alla ol som skall drickas i Marcus kallare under FOTBOLLS-VM!
Pa aterseende fran landet av Kiwis, far och roadkills / Predikanton
PS. Om vi inte hinner skriva igen innan Mors dag sa: Grattis pa Mors Dag till alla mammor dar ute, speciellt till de med snygga dottrar (och till min mamma)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar