http://open.spotify.com/user/predikanton/playlist/1kN4eHOS5lIcCrpNXnqusg

Henok Achido - Almaz Charming Child

http://open.spotify.com/user/predikanton/playlist/3Bo1bpAzpdzfzmtsgDC1g7

Sheep + Ship = Shiip

Det är fortfarande samtal före...

...tack för att du väntar...

Nu har jag suttit i telefonkö hos Tele2 i 25 minuter, det lär inte bli särskilt "sheep". Telefonköer är ungefär som vårdcentralen. Man får vänta, fullständigt uttråkad, i minst 30 minuter för att få tillgång till något som man måste ha men inte alls är särskilt sugen på. Det är fortfarande hypokondriska pensionärer före, tack för att du väntar. När det äntligen blir din tur så möts du av en robot som behandlar dig som en bunt med räkningar, snabbt, känslokallt och utan något riktigt intresse.

Det är fortfarande samtal före, tack för att du väntar...

Jag försöker säga upp mina TV- och bredbandsabonnemang. Jag måste flytta ut ur lägenheten den sista april. Abonnemangen sträcker sig till den sista november. Jag frågade TV-tjejen om jag kunde flytta abonnemangen till A-lagarbänken på Medborgarplatsen...då kopplade hon mig till bredbandsavdelningen. Jag hoppas att de är mer hjälpsamma där. Men just nu är det fortfarande samtal före och de verkar i alla fall tacksamma för att jag väntar...

Kvällsdopp med Sambo

Grön Tuborg - Om du vill ta ett bad med din manliga sambo och citera Blinkande Lyktor för en stund...

Obs! Bilden är ett montage.

Bildspecial

Vi börjar dagens bildspecial med världens fånigaste pose. Det är för övrigt dagens ord, fånig.

Jag har alltid drömt om att starta ett eget tornerlag. Den här medelålders damen, som såg ut att heta typ Ull-Maj stötte jag på i T-Centralens tunnelbana. Living the dream...living the dream.

Kaffemasker del 2

Min och Sambos nya Ingen-reklam-tack-skylt.

Ett utmärkt erbjudande på ägg funnet på Prisextra, Fridhemsplan. 15 ägg kostar normalt 15 kr, nu kan man köpa 30 ägg för 30 kr! Passa på du också. Gäller bara så länge lagret räcker!

Ett nytt koncept från Arla för att försöka vända på sina dåliga försäljningssiffror. Torskfil, med extra omega-3 kanske? Måhända att det är lite väl dyrt. Notera att även det andra försöket att stava till filé (inte så svårt) misslyckades fatalt.

All lefts reserved

Spana in de senaste tillskotten i min alldeles särdeles vanskötta musikspelare här till höger. Några av låtarna kommer självklart från den eminenta musiksidan RCRDLBL. Try it, you might like it! Det är lika bra att passa på och ladda ner så mycket musik och film man kan de närmsta dagarna. För, som du säkert vet, så träder IPRED-lagen i kraft den 1 april. 

Det innebär att om du laddat ner upphovsrättskyddat material så har skiv- och filmbolagen från och med den 1a april rätt att ta sig in i ditt hem och slå dig på fingrarna med en linjal, lugga dig, sätta på dig en dumstrut samt beslagta eventuella kontanter du har i din plånbok. Om din lagöverträdelse är grov har de dessutom rätt att tvinga dig att lyssna på Måns Zelmerlöw, Kim & Janet från Made In Sweden och EMD tills du hjärntvättats till att tycka om dem och därigenom frivilligt köpa deras ringsignaler.

Kaviart

Facebookdiskriminering

Igår tog jag del av ett intressant Facebookfenomen. Det var en tjej i min klass, vi kallar henne "Gulli", som upplyste mig om denna upprörande företeelse. Till saken hör att Facebook riktar reklamen som du ser på sidan till dig, baserat på den information som du uppgett. Om du till exempel har uppgett att du är 18 år gammal och bor i Täby så har Facebook säkerligen bombarderat dig med reklam om nya bandyklubbor, svettband och tofsar att sätta upp byxorna med...

Lite bandyreklam är kanske inte skadligt men "Gulli" (som inte är hennes riktiga namn) däremot kände sig ärligt sårad. Hon är 30 år gammal, nyss fyllda, och får uteslutande reklam om blöjor, barnmat och småbarnsaktiviter. Reklamen kommer i form av korta texter (Ex: Är du mamma?) och stora bilder på vackra spädbarn. Till saken hör förstås att "Gulli" inte är mamma och inte blir särskilt glad av att bli påmind om detta på daglig basis.

Under vårt samtal om sagda problem så dök ännu en deltagare upp med ett liknande, fast kanske värre problem. Hon var, likt "Gulli", kring de 30 men hade sluppit spädbarnsreklamen. Istället blev hon bombarderad av reklam med budskap som: "Vill du också banta?", "Vill du också bli av med ditt bukfett" etc etc. Jag kan tänka mig att det är en riktig boost att varje dag mötas av ett "Hej Fetto!" och ett "Gå ner i vikt tjockis!".

Vad står det i min reklam undrar du? Det ska jag säga dig. Varje gång jag loggar in på Facebook möts jag av: "Söker du också en sexkamrat?", "Gillar du också stora vapen?" eller "Tycker du också att kvinnans plats är i köket?" Skamligt Facebook!

Bob Dylan i Globen

Igår betade jag av en punkt på min att-göra-innan-jag-dör-lista! Det kom plötsligt och det kom oväntat. Det kom även höljt i doften av ett stoppat avlopp, men det är en annan historia. Telefonsamtalet kom ungefär 1,5 timme innan konsertstart. Det var Chefen som frågade: - H skulle följa med mig men hon måste plugga till ett matteprov, vill du hänga med och se Dylan i Globen? Låt oss helt enkelt säga att mitt svar kom ungefär lika fort som...(infoga valfri snuskig metafor. Ex: ...en oskuld, en fotfetischist på skomässa, en pyroman på valborg etc...).

Herr Dylan verkade vara på ett strålande humör igår. Han unnade sig ett och annat danssteg (han twistade med ett ben) och till och med ett skutt eller tre. Större delen av tiden stod han dock bakom sin orgel som en pistolero som klätt upp sig i sin finaste kostym inför en sista duell, hela tiden redo att dra. Han drog av sina mest publikfriande alster i förvånansvärt bra versioner, med detta menar jag att de låg tillräckligt nära originalet för att man skulle höra vilken låt det var. Jag log från öra till öra när Dylan morrade/tjöt/pratsjöng sig igenom gamla godingar som Desolation Row, All Along The Watchtower och Tangled Up In Blue. Blowing In The Wind gjorde vissa i publiken skvatt galna och Like A Rolling Stone skickade rysningar längs min ryggrad. Det är förvånansvärt hur en låt kan ha den effekten trots att man hört den hundratals gånger. Minst lika bra var det när han, med sitt fruktansvärt tajta band och ännu bättre trummis, drog av Rollin' and Tumblin', Thunder On The Mountain och Someday Baby från Modern Times. Min enda sorg är att han inte skinkade upp min favorit Most Of The Time, eller varför inte pianoversionen av Dignity? Nåväl, man kan ju inte få allt. Den som gapar efter mycket mister ofta förståndet. Är det inte så man säger?

Min favoritstund under gårdagens konsert måste ändå ha varit när Dylan, i slutet av konserten, unnade sig att tala till publiken (!). Med ett lågmält morr så sade han: - Hello Friends! följt av en presentation av bandet. Tack Bob för en bra konsert, det var en punkt på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Nu har jag bara kvar att starta en dvärgkör, äta en rocka och hoppa tandemfallskärm med Marit Paulsen.

Dagens kuriosa: Uffe "Puffe" Lundell satt två rader ifrån mig och Chefen och verkade trivas ganska bra. Jag misstänker att han var aningen starstruck.

Dagens snorkråka i marginalen: Delas idag ut till servicen i Globen. Personalen är go' men allt annat är pinsamt. Släpp hörnflaggan och kom och hälsa på oss andra i 2009, det är skitbra här!

OBS! Se upp för den nya skivan Together Through Life som snart finns i hyllorna, även de virtuella.

Ooooooooooooooooooooooooooooooooooh!

Jag har inte sett en (jag skrev först: sätt än) skräckfilm sedan Göran Persson var statsminister. Notera då att jag inte räknar Saw 1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7 (har 8an kommit än?) som skräck utan som komedi. Inte för att jag finner det roande när folk sågar av sig själv huvudet och tvingas äta AIDS-kanyler, utan för att de är så smärtsamt, fruktansvärt dåliga att det är skrattretande.

Men, hör och häpna, min långa skräcktorka kanske kommer till ända medan Reinis regerar. Från producenten bakom Xena: The Warrior Princess (hahahaha!) kommer nu nämligen Drag Me To Hell. En skräckis som verkar ligga vansinnigt högt på så-läskig-att-man-kissar-på-sig-och-skriker-som-en-flickscout-som-åker-nyckelpigan-på-gröna-lund-första-gången-skalan. Jag måste även dela ut en guldstjärna i marginalen för att den läskiga tanten (som min sambo bara kommer älska) heter Ms Ganush. Kul. Ytterligare en guldstjärna delas ut för filmens utbildningsvärde. Det är ju toppen att få se hur helvetet ser ut, eftersom det är där jag kommer hamna till slut, som straff för alla Fritzl-skämt jag dragit i skydd av mitt eget hem, bakom lyckta (stavning?) dörrar.

Tjuvlyssna

Följande sades alldeles nyss i Encorebutiken (ett fantastiskt vackert hyckleri om du frågar mig):

...

- Shit, vilken våldtäkt på det svenska språket. Don't even go there!

Dagens idiot: Ovanstående idiot. (Ska man klaga på det svenska språket får man väl för guds  skull se till att göra det på sagda språk. Kritiken blir lite svår att ta till sig om man låter som Victoria Silvstedts ambivalenta och inavlade systermamma.)

Micachu - Jewellry

http://open.spotify.com/user/predikanton/playlist/6QHtO2CSm4xTrz4VT5oEiA

RCRDLBL

Här får du två tjocktunga låtar från världens bästa musiksida: RCRDLBL (läses: Record Label). Klicka på länkarna och bara gör som FRA (lyssna) eller ladda ner. Ladda gärna ner, för du vet väl att varje gång du laddar ner musik från nätet så får en invandrare ett jobb samtidigt som en nynazist dör i spetälska.

Santogold - Shove It (Trouble Andrew Remix)

Shuttle - Rotten Guts (feat. Cadence Weapon)

Svennesemester

Jaha. Var ska vi börja nu då? Eller vadå vi förresten? Du har ju ingenting med det här att göra. Var ska jag börja någonstans? Vad sägs om: I måndags kom jag hem från Thailand.

Min resa började som många andra på Arlanda. Man har liksom inte så mycket val om man vill flyga längre än till Umeå. Jag kände mig ganska trygg när jag anlände till terminal 5 eftersom jag har rest därifån förut. Och ärligt talat, vad kan vara enklare än att hitta på lilla Arlanda? Jo, du. Min känsla av självsäkerhet rann ut i sanden så fort jag insåg att jag inte hittade till gate 5A. Det tog mig ca 45 minuter att hitta rätt. Jag ursäktar mig dock med att mannen i incheckningen skrev med sådana förbannade kråkfötter att det såg ut som om jag skulle till gate 54 (jämföres med 5A). Gate 54 finnes för övrigt inte i terminal 5 utan i terminal 1 på andra sidan flygplatsen. Detta vilseledande moment i samverkan med min dumhet och en gnutta feber gjorde det ytterst svårt att hitta gaten och jag fann den till slut rätt av en ren slump. Så. Det känns mycket bättre nu när jag har fått ventilera hur oerhört förvirrad jag var/är.

När jag äntligen fick bestiga planet så slog jag mig ner bredvid ett högljutt, nonchalant ryskt par (finns det någon annan typ av ryss?). Detta par ägnade 2 timmar och 30 minuter åt att kittla varandra och åt att kasta saker på golvet. Vilka underbara medresenärer! Till slut kom vi dock fram till Wien (som inte är lika ondskefullt längre) och jag trodde att stormen var över. Men när jag slog mig ned på planet med destination Bangkok insåg jag snabbt att de resterande 8,5 timmarna i luften skulle bli minst lika roliga. Bredvid mig slog nämligen en bastant skallig herre från norra Norge sig ned. Han klargjorde tidigt att han ämnade ha sin högra armbåge stadigt fastkilad mellan mitt tredje och fjärde revben under hela resan. Prisa Gud tänkte jag och satt med smärtsamt uppspärrade ögon (och revben) hela vägen till Bangkok.

Efter min strapatsfyllda flygresa träffade jag dock äntligen min älskade Semla till slut. Det var underligt och underbart. Vi hoppade på första bästa buss till Ko Chang och anlände till vår destination efter ytterligare 7 timmars resande. Vår tid på Ko Chang tänkte jag lite hastigt sammanfatta i punktform:

• Det var varmt i luften och varmare vattnet
• Allt var billigt (förutom Semlan som har karaktär)
• Vi fick Fried Ice Cream definierat av en kypare som "- Ice Cream...Fried.
• Jag drack öl först efter frukost (ett ställningstagande från min sida för att särskilja mig från öns övriga vita population)
• Vi åkte på booze cruise (en båt proppfylld med turister och alkohol med orörda stränder och snorkling som mål) och såg äckliga skotska tuttar dränkta i det lokala ölet Chang
• Jag åt krabba i indisk curry som var så färsk att jag misstänker att den överlevde kokningen och istället dog av syrebrist i curryn. Jag avnjöt denna krabba på ett så skamlöst och djuriskt manér att endast Hannibal Lecter hade kunnat utmana mig. - I ate the crabs' liver with some beans and a nice Chianti. Slurp. Slurp.
• Jag fotograferade 9 fireshows och 9 solnedgångar med cirka 100 bilder vardera. Jag är en turist.
• Jag hade en kackerlacka i necessären...det var äckligt
• Geckos låter roligt. Tuck-eee!
• Vi lärde känna en ung thailändsk kypare vid namn Mit som en tidig morgon bjöd mig på en Coconut Shake efter frukost. Sen skrattade han som en hyena samtidigt som han avslöjade att shaken innehöll 12 cl Sam Song (rom). Det blev en rolig dag.
• Vi bodde på lyxresort de sista tre dagarna. Städpersonalen såg mig bajsa. Det tyckte de var roligt. Jag med.

Efter 8,5 dagar var det dags att åka hem igen. När jag lämnade Semlan i Bangkok var det med en respektabel solbränna och en stor klump i halsen. Glad men lite ledsen slog jag mig sedan ned i en flygplansstol ägd av Austrian Airways. Bredvid mig denna gång hade jag en vacker thailändsk kvinna. Det dröjde inte många sekunder innan jag gjort antagandet att hon kanske var en man samt var på väg till Wien för att träffa sin nya Österikiska make som betalat för henne via postorder. Fördomar smyger sig alltid på dig när du minst anar det och har de väl visat sig så har de ofta kommit för att stanna. Jag fick som tur var skämmas som en hund när Mila, som hon hette, berättade att hon jobbade inom marketing i Phuket och var på väg till Stockholms Universitet för att träffa en gammal vän. Huruvida denna vän var postordermaka och könsförvirrad kan jag i nuläget inte kommentera. Jag kom aldrig för mig att fråga.

Väl tillbaka på Arlanda blev jag "slumpmässigt" utvald till en extra kontroll i tullen. - Det är bara för att jag är svart eller hur? sa jag och spottade på golvet. Sedan följde en intressant ordväxling:

- Var har du varit då? undrade tullaren.

- Thailand, svarade jag lite nervöst.

- Mhmm.

- Japp.

- Jag ser att du har ett hänglås på väskan?

- Ja, det kan vara bra att ha.

- Mm, tack så mycket, du kan gå nu.

- Tack då.

Låt oss helt enkelt anta att tullaren inte hade så mycket att anmärka på och därför valde att öppet notera mitt hänglås i brist på annat. Han kunde förmodligen lika gärna ha sagt: - Jag ser att du har skor på dig idag? eller: - Jag ser att du inte har klippt dig på ett tag? eller varför inte: - Vilket väder vi har fått!

Där har ni det gott folk. Så sammanfattar man en resa i lättjans och lustans tecken på bästa sätt. Några ord, punkter, några förutfattade meningar samt 30 minuter är allt som behövs. Jag hoppas det inte tar dig lika lång tid att läsa. Vi ses!

PS. Min solbränna försvann under tiden det tog mig att skriva detta inlägg. Skönt att vara hemma. DS.

Den som väntar...

Return of The...

Svennesemester

Imorgon åker Predikanton till Thailand. Där ska jag hänga på Ko Chang med min kära Solsticka som jag har saknat dagligen sedan den 8e december. Jag tänkte även dricka öl innan frukost, klaga på att servicen är så långsam samt försöka pruta men istället bli skinnad på allt jag har. Alltså ungefär som resten av de 11 miljoner svenskar som besöker landet varje år gör.

Jag var fullt förberedd på att bli förkyld på flygplanet ner, "för det blir man ju alltid". Men istället så har min arma kropp fräckheten att bli smittad innan jag ens satt mig på planet. I skrivande stund sitter jag i Encorebutiken och är mer förkyld än en isbrytare. 

Är det någon som har några förkylningstips? Kan man inte typ äta en levande get, sniffa bikarbonat eller ta ett kallt bad i nässlor och såpa? Ge mig någonting. Jag är villig att prova allt!

Dagens Spotifynöje:

Jenny Wilson - Hardships!

Sophia Somajo - Laptop Diaries

Ekonomi, Pendeltåg & Design

Jag, Predikanton, är en lycklig student på Södertörns Högskolas program Ekonomi, Teknik & Design. Vanligtvis är jag lycklig det vill säga. Min förra kurs gick hos de underbara vandalerna och lögnarna på Konstfack. Det var en riktigt kul kurs, om än något arty farty. Men nu mina "ladies och gentle men" (citat: The Joker i Dark Knight) så läser jag en kurs på KTH. Det är en helt annan historia.

När jag säger KTH så menar jag inte det KTH du tänker på utan KTH Syd i Södertälje som ligger en timme bort med pendeltåg. Även om undersökningar visar (fråga inte vilka, jag jobbar inte med källhänvisning) att folk som åker pendeltåg är sjukare och mer självmordsbenägna än andra så är inte den långa vägen till skolan det värsta. Det är kursen som bjuder upp min livsgnista till dans, bara för att fälla den till golvet och sparka den i magen. Jag läser nämligen Material- och Produktionslära. Det låter ganska harmlöst men i själva verket så är det tråkigare än Lily Allens senaste skiva.

Kort och gott så behövde jag bara ventilera lite och säga att har fått nog upp till hit (indikerar med handen hur högt upp jag fått nog) av att sitta och lyssna på föreläsningar om hur material fungerar. Det är allt från sömnbarhet, uttråkningskoefficient och grupptryck till långdragning, nickatillighet och trötthetskoefficient. Jag vill inte vara med, och det behöver jag inte heller. Ty imorrn bär det iväg till sydligare breddgrader...

Dagens Uttryck

Att vara full i fan!

Det var allt för idag. Torftigt jag vet. Men för att återanvända en tidigare metafor så är jag bakfullare än Estonia idag så min skriftliga förmåga ligger på is tills nästa gång.