Svennesemester

Jaha. Var ska vi börja nu då? Eller vadå vi förresten? Du har ju ingenting med det här att göra. Var ska jag börja någonstans? Vad sägs om: I måndags kom jag hem från Thailand.

Min resa började som många andra på Arlanda. Man har liksom inte så mycket val om man vill flyga längre än till Umeå. Jag kände mig ganska trygg när jag anlände till terminal 5 eftersom jag har rest därifån förut. Och ärligt talat, vad kan vara enklare än att hitta på lilla Arlanda? Jo, du. Min känsla av självsäkerhet rann ut i sanden så fort jag insåg att jag inte hittade till gate 5A. Det tog mig ca 45 minuter att hitta rätt. Jag ursäktar mig dock med att mannen i incheckningen skrev med sådana förbannade kråkfötter att det såg ut som om jag skulle till gate 54 (jämföres med 5A). Gate 54 finnes för övrigt inte i terminal 5 utan i terminal 1 på andra sidan flygplatsen. Detta vilseledande moment i samverkan med min dumhet och en gnutta feber gjorde det ytterst svårt att hitta gaten och jag fann den till slut rätt av en ren slump. Så. Det känns mycket bättre nu när jag har fått ventilera hur oerhört förvirrad jag var/är.

När jag äntligen fick bestiga planet så slog jag mig ner bredvid ett högljutt, nonchalant ryskt par (finns det någon annan typ av ryss?). Detta par ägnade 2 timmar och 30 minuter åt att kittla varandra och åt att kasta saker på golvet. Vilka underbara medresenärer! Till slut kom vi dock fram till Wien (som inte är lika ondskefullt längre) och jag trodde att stormen var över. Men när jag slog mig ned på planet med destination Bangkok insåg jag snabbt att de resterande 8,5 timmarna i luften skulle bli minst lika roliga. Bredvid mig slog nämligen en bastant skallig herre från norra Norge sig ned. Han klargjorde tidigt att han ämnade ha sin högra armbåge stadigt fastkilad mellan mitt tredje och fjärde revben under hela resan. Prisa Gud tänkte jag och satt med smärtsamt uppspärrade ögon (och revben) hela vägen till Bangkok.

Efter min strapatsfyllda flygresa träffade jag dock äntligen min älskade Semla till slut. Det var underligt och underbart. Vi hoppade på första bästa buss till Ko Chang och anlände till vår destination efter ytterligare 7 timmars resande. Vår tid på Ko Chang tänkte jag lite hastigt sammanfatta i punktform:

• Det var varmt i luften och varmare vattnet
• Allt var billigt (förutom Semlan som har karaktär)
• Vi fick Fried Ice Cream definierat av en kypare som "- Ice Cream...Fried.
• Jag drack öl först efter frukost (ett ställningstagande från min sida för att särskilja mig från öns övriga vita population)
• Vi åkte på booze cruise (en båt proppfylld med turister och alkohol med orörda stränder och snorkling som mål) och såg äckliga skotska tuttar dränkta i det lokala ölet Chang
• Jag åt krabba i indisk curry som var så färsk att jag misstänker att den överlevde kokningen och istället dog av syrebrist i curryn. Jag avnjöt denna krabba på ett så skamlöst och djuriskt manér att endast Hannibal Lecter hade kunnat utmana mig. - I ate the crabs' liver with some beans and a nice Chianti. Slurp. Slurp.
• Jag fotograferade 9 fireshows och 9 solnedgångar med cirka 100 bilder vardera. Jag är en turist.
• Jag hade en kackerlacka i necessären...det var äckligt
• Geckos låter roligt. Tuck-eee!
• Vi lärde känna en ung thailändsk kypare vid namn Mit som en tidig morgon bjöd mig på en Coconut Shake efter frukost. Sen skrattade han som en hyena samtidigt som han avslöjade att shaken innehöll 12 cl Sam Song (rom). Det blev en rolig dag.
• Vi bodde på lyxresort de sista tre dagarna. Städpersonalen såg mig bajsa. Det tyckte de var roligt. Jag med.

Efter 8,5 dagar var det dags att åka hem igen. När jag lämnade Semlan i Bangkok var det med en respektabel solbränna och en stor klump i halsen. Glad men lite ledsen slog jag mig sedan ned i en flygplansstol ägd av Austrian Airways. Bredvid mig denna gång hade jag en vacker thailändsk kvinna. Det dröjde inte många sekunder innan jag gjort antagandet att hon kanske var en man samt var på väg till Wien för att träffa sin nya Österikiska make som betalat för henne via postorder. Fördomar smyger sig alltid på dig när du minst anar det och har de väl visat sig så har de ofta kommit för att stanna. Jag fick som tur var skämmas som en hund när Mila, som hon hette, berättade att hon jobbade inom marketing i Phuket och var på väg till Stockholms Universitet för att träffa en gammal vän. Huruvida denna vän var postordermaka och könsförvirrad kan jag i nuläget inte kommentera. Jag kom aldrig för mig att fråga.

Väl tillbaka på Arlanda blev jag "slumpmässigt" utvald till en extra kontroll i tullen. - Det är bara för att jag är svart eller hur? sa jag och spottade på golvet. Sedan följde en intressant ordväxling:

- Var har du varit då? undrade tullaren.

- Thailand, svarade jag lite nervöst.

- Mhmm.

- Japp.

- Jag ser att du har ett hänglås på väskan?

- Ja, det kan vara bra att ha.

- Mm, tack så mycket, du kan gå nu.

- Tack då.

Låt oss helt enkelt anta att tullaren inte hade så mycket att anmärka på och därför valde att öppet notera mitt hänglås i brist på annat. Han kunde förmodligen lika gärna ha sagt: - Jag ser att du har skor på dig idag? eller: - Jag ser att du inte har klippt dig på ett tag? eller varför inte: - Vilket väder vi har fått!

Där har ni det gott folk. Så sammanfattar man en resa i lättjans och lustans tecken på bästa sätt. Några ord, punkter, några förutfattade meningar samt 30 minuter är allt som behövs. Jag hoppas det inte tar dig lika lång tid att läsa. Vi ses!

PS. Min solbränna försvann under tiden det tog mig att skriva detta inlägg. Skönt att vara hemma. DS.