Bob Dylan i Globen

Igår betade jag av en punkt på min att-göra-innan-jag-dör-lista! Det kom plötsligt och det kom oväntat. Det kom även höljt i doften av ett stoppat avlopp, men det är en annan historia. Telefonsamtalet kom ungefär 1,5 timme innan konsertstart. Det var Chefen som frågade: - H skulle följa med mig men hon måste plugga till ett matteprov, vill du hänga med och se Dylan i Globen? Låt oss helt enkelt säga att mitt svar kom ungefär lika fort som...(infoga valfri snuskig metafor. Ex: ...en oskuld, en fotfetischist på skomässa, en pyroman på valborg etc...).

Herr Dylan verkade vara på ett strålande humör igår. Han unnade sig ett och annat danssteg (han twistade med ett ben) och till och med ett skutt eller tre. Större delen av tiden stod han dock bakom sin orgel som en pistolero som klätt upp sig i sin finaste kostym inför en sista duell, hela tiden redo att dra. Han drog av sina mest publikfriande alster i förvånansvärt bra versioner, med detta menar jag att de låg tillräckligt nära originalet för att man skulle höra vilken låt det var. Jag log från öra till öra när Dylan morrade/tjöt/pratsjöng sig igenom gamla godingar som Desolation Row, All Along The Watchtower och Tangled Up In Blue. Blowing In The Wind gjorde vissa i publiken skvatt galna och Like A Rolling Stone skickade rysningar längs min ryggrad. Det är förvånansvärt hur en låt kan ha den effekten trots att man hört den hundratals gånger. Minst lika bra var det när han, med sitt fruktansvärt tajta band och ännu bättre trummis, drog av Rollin' and Tumblin', Thunder On The Mountain och Someday Baby från Modern Times. Min enda sorg är att han inte skinkade upp min favorit Most Of The Time, eller varför inte pianoversionen av Dignity? Nåväl, man kan ju inte få allt. Den som gapar efter mycket mister ofta förståndet. Är det inte så man säger?

Min favoritstund under gårdagens konsert måste ändå ha varit när Dylan, i slutet av konserten, unnade sig att tala till publiken (!). Med ett lågmält morr så sade han: - Hello Friends! följt av en presentation av bandet. Tack Bob för en bra konsert, det var en punkt på min att-göra-innan-jag-dör-lista. Nu har jag bara kvar att starta en dvärgkör, äta en rocka och hoppa tandemfallskärm med Marit Paulsen.

Dagens kuriosa: Uffe "Puffe" Lundell satt två rader ifrån mig och Chefen och verkade trivas ganska bra. Jag misstänker att han var aningen starstruck.

Dagens snorkråka i marginalen: Delas idag ut till servicen i Globen. Personalen är go' men allt annat är pinsamt. Släpp hörnflaggan och kom och hälsa på oss andra i 2009, det är skitbra här!

OBS! Se upp för den nya skivan Together Through Life som snart finns i hyllorna, även de virtuella.