...

Jag har tagit som min personliga uppgift här i livet att ha ganska mycket roligt. Men detta är förstås helt omöjligt om man inte har någon att ha ganska mycket roligt med. Delvis därför skriver jag här, på internet du vet (för att du ska ha ganska mycket roligt alltså). Men mest skriver jag för att inte bara bevara utan också utveckla min språkliga förmåga. Detta är något jag anser att alla borde göra, gammal som ung, smart som dum (det vill säga Predikanton som Blondinbella (tycker du att det personexemplet gått över sitt bäst-före-datum? Gör som vanligt, skriv en arg insändare!)).

Idag däremot, så har jag pluggat i X-antal timmar och min hjärna går på sparlåga. I vanliga fall hade jag skrivit något klämmigt om detta faktum, t ex "Idag är jag så trött att Leif GW Persson framstår som Ty från Extreme Home Makeover". Men idag (som rubriken antyder) är jag helt enkelt för slut i nudeln för att använda ord. För att illustrera hur bränd jag är i kolan så använder jag istället följande videoklipp:



Tack för idag önskar Predikanton - Ganska mycket rolig.

Vad hände sen: Daniel Stern

Hej min vän. Såg du Ensam Hemma i söndags? Det gjorde jag och jag kan ju bara konstatera att den filmen aldrig blir tråkig. Jag spenderade halva filmen sittandes vid datorn, tittandes på de andra små barnen som tittade på filmen (min vän, min bror och hans tjej) och de skrattade för glatta livet medan deras forna barndom formligen lös i deras leende ögon. Det var en fröjd! 

Den stora behållningen i filmen är förstås det klassiska skurkparet bestående av Harry (Joe Pesci) och Marv (Daniel Stern). Aldrig förr har slapstickhumor varit så bra. Spikar i foten varvas med flygande färgburkar, tjära och fallande strykjärn. Skratten haglar tätt minst sagt. 

Men i alla fall, för att komma till saken. När jag såg Marv, som tydligen går under namnet Daniel Stern i vuxenvärlden, så såg jag min chans att starta en artikelserie som jag tänkt skriva väldigt länge nu. Nämligen: Vad hände sen? Det finns så många människor som gjort oförglömliga insatser i dagens mediafierade (nej, det är inte ett riktigt ord) värld bara för att  försvinna lika snabbt som de dykt upp. Jag tror att jag gör oss alla en tjänst genom att ställa frågan: Vad hände sen?

Jag har gjort lite efterforskningar och spårat dagens offer. Här får ni svaret på vad som hände sen:

Offer: Daniel Stern

Yrke: Skådespelare

Rollen vi minns: Den dumma, klumpiga och därför älskvärda inbrottstjuven Marv i Ensam Hemma från 1990.

Det här hände sen: Efter rollen som Marv i Ensam Hemma red Daniel på en framgångsvåg för en tid framöver. Han spenderade stora delar av sin tid på Hollywood Boulevards hetaste klubbar där hans redan befintliga alkoholbesvär förvärrades. Han började även sniffa kokain som om det var nässpray. Detta fick resultatet att han började umgås med fel sorts människor och drog på sig saftiga knarkskulder än Leila K. Daniel började nu spela på hästar för att kunna betala tillbaka sina skulder. Han blev förstås pank och skuldsatt upp över öronen. Någonstans i mitten av 90-talet flydde han landet under dödshot från den mexikanska maffian. 

Sedan dess har han inte skådats av mänskliga ögon förrän nu. Jag, Predikanton, har hittat honom. Daniel Sterns desperata flykt undan Burritomaffian ledde honom till Litauen där jag hittade honom, inte mindre än 18 år efter hans roll som Marv i Ensam Hemma. När han insåg att han blivit hittad högg han mig med en blomspade i låret och började sedan springa i oregelbundna cirklar. Han tröttnade dock när han till slut insåg att han inte kommit någon vart, varpå han lugnade ned sig och gick med på att svara på några frågor. 

Det visade sig att Daniel kommit till Litauen 1996. Han hade ingen aning om hur men att döma av tatueringarna han fått på vägen så antog han att det var med någon form av fraktskepp. Han hittades av en from pastor som gick med på att hjälpa honom på det enda villkoret att han fick kalla honom Marv. Daniel lämnade den fromme pastorn i sällskap med hans fru 3 veckor senare. De bosatte sig tillsammans på den litauiska landsbygden där de nu driver ett ekologiskt lantbruk tillsammans med sina 14 barn. De odlar en sällsynt art av vitryska nässlor och driver även ett hostel för kortvuxna män. Han hävdar bestämt att han är lyckligare än någonsin, men det är svårt att se om han är ärlig eftersom han har två porslinsögon. Himla trevlig kille dock!

Det här var första delen av följetången Vad hände sen? Den presenterade presentationen presenterades av Predikanton - Underbar som en blottare.

Dagens Citat

"Att ha flickvän är som att vara med i elevrådet; man kan vara med och påverka men det är först de som kommer efter dig som får skörda frukten av ditt arbete." - Predikanton

Encore! Utförsäljning! Encore!

Det här är inte reklam. Det är en välmenande uppmaning med syfte att öka försäljningen!

Hindra Rosing

Nu är jag upprörd igen. Det finns så många idioter där ute. Värst är det när idioterna dyker upp på TV. Snart spricker jag. Pass på. Nu kommer det!

Om idioterna på Kanal 5 visar trailern för Linda Rosings desperata försök att hitta ännu en känslomässigt handikappad, kvinnomisshandlande, mindervärdesskadad, crewcutrakad dörrvakt att älska for ever and ever (eller åtminstone tills hon har råd att botoxbehandla armhålorna) en gång till så kommer jag personligen söka upp deras programutvecklare och strypa honom med hans egna mediasjal tills han lovar att sätta stopp för det löjliga, löjliga, löjliga programmet! Det är som Ensam Mamma Söker fast det finns bara en mamma och hälften av henne består av tätningsmedel.

Nä, för det här var ju en bra look!

Pust! Förlåt mig för att jag är så vulgär och för det tragiska ämnesvalet. Men kvinnan ser ju ut som ett bortkastat plåster som legat på botten av en simbassäng för länge. Jag är officiellt aktivt ointresserad av det programmet!

"Bara De Senaste Hitsen"

Nu har jag äntligen fyllt den lilla rutan här till höger med ny musik igen. Som Sam Cooke sa: "It's been a long time coming". Predikanton spelar idag således bara de senaste hitsen, ungefär som NRJ fast musiken faktiskt är ny.

För att fira releasen av Kanye West's nya platta "808's and Heartbreak" så har jag lagt upp några av godingarna från sagda platta. Den är ett fantastiskt stycke musik där han återuppfinner sig själv på ett makalöst sätt. Varje låt sätter sig både i hjärna och hjärta som en illa menande inflammation. Hans mamma har dött och han har tydligen brutit från sin långtida flickvän vilket gjort honom påtagligt ledsen i ögat. Jag kan inte göra annat än att hålla Andres Lokko om att sorg och dåliga tider skapar tjocktung musik. Diggity check it!

Ursäkta röran jag bygger om, så sluta klaga för jag tycker det är okonstruktivt, men i alla fall jag ber om ursäkt för röran, jag bygger om!!

Getekul!

Förlåt mig herre i mina stunder av svaghet. 

Förlåt mig när jag ägnar min dyrbara tid åt meningslöst "youtubande" (spontan reflektion: soft verb som snart tas upp i Nationalencyklopedin enligt rykten som jag just fingerat) med min svåger istället för att bejaka min skriftliga begåvning till dess fulla potential. Det sistnämnda är ju faktiskt syftet med detta internetinitiativ. Å andra sidan ger just denna utgångspunkt extra tyngd åt de fåtal youtubeklipp jag väljer att publicera. Varje gång jag gör det är det som att säga: "Jag skulle kunna skriva något riktigt hockey (coolt) men det här är mer hockey!" Jag skäms faktiskt lite, men det är det är värt. Jag skulle kunna skriva något riktigt hockey, men det här är mer hockey! 

Predikanton presenterar: Världens i särklass roligaste Youtubeklipp!

Skitkul

Heroinhysteriskt

Tack Axl för den här pärlan! Det här är verkligen hysteriskt kul. Tänk A-lagare. Tänk fulla kompisen som kärleksförklarar sig för sin bästa polare. Tänk entusiastisk heroinjunkie och njut!

Ha! Vem kunde gissat att Martin Timell är rolig bara man saktar ned honom lite? Genialt.

Schadenfreude

Vet du vad det bästa med att lägenhet och ha utsikt mot innergården är? Det ska jag säga dig!

Det bästa med att bo i lägenhet och ha utsikt mot innergården är att om man är på dåligt humör så är det lätt att bli på bra humör igen. Man går bara upp extra tidigt (innan-morgonsoffan-tidigt), tar på sig tofflorna och brygger sig själv en stor kopp kaffe. Sen släcker man ljuset och ställer sig i fönstret och blickar ut över de nedsläckta fönstrena runt gården. Sen väntar man...

...tills det första ljuset tänds och dagens första bedrövliga morgonzombie muttrandes släpar sig upp ur sin varma säng. Då tänds ett litet ljus av skadeglädje i mitt bröst medan jag tänker: - Just det! Morgonstund har guld i mund. Upp och och hoppa lilla loppa. Mohahaha! Sen tänds ett till ljus precis bredvid det första och nästa morgontrötta drönare öppnar korpgluggarna bara för att se att det inte ens blivit ljust ute än. Sen tänds ett till ljus. Och ett till. Och ett till. Medan detta skådespel pågår, denna symfoni i morgontröttma och självmordsbenägenhet, så står jag tryggt i mitt släckta rum, iklädd endast tofflor, med en varm kopp kaffe i handen och ett stort leende på mina läppar. Aaah...

Dagens Konstaterande

Vinden och hörlurssladden är mina värsta fiender på denna jord. När jag dör och kommer till helvetet kommer jag tvingas att i all evighet gå i kraftig motvind genom tätt buskage med hörlurar i öronen. Detta får förstås resultatet att jag förblir fly förbannad i all evighet eftersom vinden aldrig ger sig och sladden till hörlurarna ständigt fastnar i buskaget. Fy fa-an vad irriterande!

Så, jag behövde bara få det sagt!

Dagens frågor: 

När kommer den sladdlösa revolutionen?

Var blåser det minst i hela världen?

Skådespelarskåderi

Du vet hur jag brukar berätta om kändisar som beter sig konstigt utanför Encorebutiken? Om inte, så hänvisar jag till tidigare inlägg om en förvirrad Gösta Ekman som stjäl krukväxter. Saken är den att sanningshalten i dessa inlägg är relativt låg. Det enda som oftast är 100% sant är att jag sett kändisen i fråga, ibland stämmer inte ens det. Men förra helgen hände något kändisrelaterat som jag inte ens behövde krydda för att det skulle bli konstigt nog att skriva om.

Jag stod  bakom disken i butiken i vanlig ordning. Jag hade (självklart) Luke Perry's byxor på mig (återigen en hänvisning till ett tidigare inlägg) och sportade den sedvanliga frånvarande och uttråkade blicken. När plötsligt Olle Sarri dök upp i korsningen utanför entrén. Han såg glad och pillemarisk ut som bara Olle Sarri kan och han satt på en cykel. Först stannade han mitt i korsningen och såg sig omkring. Ungefär som om han ville tillfredställa sin frånvarande mammas gamla trafikregler så tittade han först vänster, sedan höger. Därefter började han cykla, inte rakt fram, inte till vänster och inte till höger, utan  runt i cirklar. Jag gnuggade mina ögon för att försäkra mig om att det som hände inte var en uttråkningsframkallad hägring. Men mina ögon ljög inte, där var han, Olle Sarri, cyklandes runt, runt, runt. Detta beteende pågick i cirka 5-6 minuter innan det upphörde och Olle Sarri försvann ur mitt liv...förmodligen för gott.

Där har du det kära läsare. Min första 100% sanna kändisåskådning. Nu känner jag mig smutsig och måste gå och duscha bort skammen av att ha kändisbloggat. Jag menar, nu är jag ju inte bättre än Hänt Extra, bortsett från det faktum att det jag skrivit faktiskt är sant.

Kuriosa: Olle Sarri hade en Bluetoothsnäcka i örat medan han cyklade. Han såg alltså extra bananas ut när han cyklade i cirklar samtidigt som han pratade med sig själv. Fantastiskt!

Obs! Att jag har haft på mig Luke Perry's byxor är inte en lögn. De ligger nere på lagret och är i skrivande stund fortfarande ljumna av värmen från Dylans...oj, eh Luke Perry's lena lår.

Jag kallar det här verket: Tre fett stora, gula lyftkranar som arbetar sida vid sida vid nybyggnation nära Thorildsplan där jag bor.

Barnitologi

Häromveckan iakttog jag ett ganska sällsynt fenomen. Det är inte många som har upplevt detta fenomen i dess fulla skala. Vissa kanske har gjort det utan att ens veta om det. Andra har sett det men blivit så djupt upprörda att de förträngt det. Sedan en tid tillbaka är jag numera medlem i den relativt exklusiva klubb som upplevt detta fenomen på nära håll. Jag talar förstås om: dagisbarn på tunnelbanan.

Där satt jag. I lugn och ro på väg till skolan med Sam & Dave's ljuva soultoner i mina Kosslurar. Klockan snuddade vid halv tio på morgonen när tåget bromsade in vid Tekniska Högskolan. Vagnen var redan fullpackad när dörrarna öppnades och själva helvetet släpptes löst. 

Dagisbarnen rusade in skrikandes och snorandes, knuffandes och gråtandes. Plötsligt var de överallt och hela vagnen luktade blöta Mariekex och saliv på otvättad hud. Några barn roffade åt sig överblivna sittplatser där de slog sig ner sju stycken i samma säte med benen dinglandes högt över golvet. Några började svinga sig frenetiskt runt stången i mitten av vagnen. Andra ställde sig huller om buller mitt i gången. Allt detta skedde ackompanjerat av ett öronbedövande larm i trakterna kring 140 decibel.

Jag höjde musiken i lurarna till max, fixerade blicken i taket och bad till alla världens finurligt påhittade gudar att det värsta skulle vara över. Men då började tåget rulla igen. Plötsligt var de överallt...i kubik. Barn flög till höger och vänster, välte och snubblade. Jag insåg att jag befann mig mitt i stormens öga när en fyraåring iklädd turkos overall susade över mitt huvud och landade på Konrad, 6 år som var täckt i grålera, snor och fullkornsvälling från topp till tå.

Jag såg mig omkring för att se hur mina vuxna medpassagerare hanterade situationen. Den unga gotrockaren mitt emot mig mötte min blick med tomma men desperata ögon (jag hade således svårt att bedöma om hennes nuvarande sinnestillstånd skilde sig från hennes normala). En väldigt 29-årig mediakille i sjal längre bort satt och grät hejdlöst. Den medelålders kvinnan till vänster om mig hade svimmat mot min axel och den  äldre trenchcoatbeklädde herren till höger om mig hade uppenbarligen dött under de senaste 2-3 minuterna.

Det sista jag minns är att Moa, 4 år kom flygandes mot mig likt en frisbee, i en skur av kalaspuffar som uppenbarligen flytt ur fickorna på hennes galonbyxor. Sen blev allting svart. Jag vaknade 3 timmar senare liggandes på betonggolvet på Fruängens perrong. Jag struntade i skolan den dagen, åkte hem och grät mig själv till sömns.

Detta var en presentation av Predikanton's Center för Dagisbarn och Vassa saker.

Dagens fråga

Är jag den enda som låtsas att det är jag som öppnar automatiskt öppnande dörrar med Jedi Mind Power (gärna med en diskret men ändå dramatisk handrörelse i tron att ingen ser mig)? Min gissning är att efter det här har publicerats så är jag inte ensam längre.

Dagens fråga

Varför hittar man alltid det man letar efter sist när man rotar i en väska? Om du har ett rimligt svar kan du väl berätta det för mig, för jag börjar ärligt talat tröttna! Varje gång liksom!?

Frånvaro

Hej gänget! Ledsen att jag varit borta nu igen. Jag har precis flyttat och har därför varit utan internet, men framförallt så har Internet varit utan Predikanton. Så ska det inte vara länge till ty likt Obama så ska jag erbjuda jag er "Change". Men precis som på Obama så får ni även vänta på mig en stund (inte till den 20e januari, men ändå), för nu kommer gästerna...

Barnsligness

Du kanske läste mitt oerhört barnsliga inlägg om fisforskning häromdagen? Bra, jag tänkte nämligen fortsätta på det spåret. Även denna gång anknyter jag till en artikel jag läst. Om jag inte missminner mig så var det i SvD. Det här är ingen doktorsavhandling så likt aftonbladet.se lägger jag inte ned någon större ansträngning på korrekt källhänvisning.

I denna artikel talade man om design i någon av dess alla former och man intervjuade en professor i ämnet. Denna professor hade sitt säte på Parson School of Design i New York och hon uttalade sig skickligt om den designfråga som artikeln tog upp. Vad artikeln i sig handlade om har jag glömt. Men det beror bara på att jag istället mindes professorns namn så väl. Professorn hette nämligen: Jessica Glasscock.

Tack för mig. Jag är här hela veckan!

Hemlösness

För jag är inte hemlös

för jag är inte hemlös

för jag är inte heemlöös

för jag bor numera på 64 kvadratmeter på Thorildsplan med ett rivningskontrakt på 7-8 månader med en hyra på 6248 kronor i månaden

(melodi: Jolly Good Fellow)

Inte nog med det! Det är linoleum...överallt! Golv, väggar, tak, dörrar, fönster, toasits...allt, todos; täckt i linoleum! Dessutom bor jag så nära tunnelbanan att jag kan kassera min väckarklocka och istället vakna till den datoriserade rösten på 05:37-tåget som säger: "Nästa station Thorildsplan...Next stop Thorildsplan". Men det finaste i kråksången måste ändå vara att det var frukten av mitt hårda arbete som drev in lägenheten i min famn. Fixakontraktet.se fungerade till sist! Praise the lord! Glory, glory, halleluja! 

Ett stort tack går ut till min underbara moster som numera även är min blixtborgenär och IKEA-finansiär. Ett annat tack går till min mamma som polerat mina nya/gamla linoleumgolv. Ett tredje tack går till min far som gett mig sovplats, förrådsplats samt frukost i flera månader och som nu hjälper mig med den första hyran. Dagens sista kudos går till min bror som är min ställföreträdande flyttgubbe och elektriker (ska bara fråga först).

Det här var ett glädjeinlägg av:

Predikanton - Sin egen lyckas smed (eller?)!