Barnitologi

Häromveckan iakttog jag ett ganska sällsynt fenomen. Det är inte många som har upplevt detta fenomen i dess fulla skala. Vissa kanske har gjort det utan att ens veta om det. Andra har sett det men blivit så djupt upprörda att de förträngt det. Sedan en tid tillbaka är jag numera medlem i den relativt exklusiva klubb som upplevt detta fenomen på nära håll. Jag talar förstås om: dagisbarn på tunnelbanan.

Där satt jag. I lugn och ro på väg till skolan med Sam & Dave's ljuva soultoner i mina Kosslurar. Klockan snuddade vid halv tio på morgonen när tåget bromsade in vid Tekniska Högskolan. Vagnen var redan fullpackad när dörrarna öppnades och själva helvetet släpptes löst. 

Dagisbarnen rusade in skrikandes och snorandes, knuffandes och gråtandes. Plötsligt var de överallt och hela vagnen luktade blöta Mariekex och saliv på otvättad hud. Några barn roffade åt sig överblivna sittplatser där de slog sig ner sju stycken i samma säte med benen dinglandes högt över golvet. Några började svinga sig frenetiskt runt stången i mitten av vagnen. Andra ställde sig huller om buller mitt i gången. Allt detta skedde ackompanjerat av ett öronbedövande larm i trakterna kring 140 decibel.

Jag höjde musiken i lurarna till max, fixerade blicken i taket och bad till alla världens finurligt påhittade gudar att det värsta skulle vara över. Men då började tåget rulla igen. Plötsligt var de överallt...i kubik. Barn flög till höger och vänster, välte och snubblade. Jag insåg att jag befann mig mitt i stormens öga när en fyraåring iklädd turkos overall susade över mitt huvud och landade på Konrad, 6 år som var täckt i grålera, snor och fullkornsvälling från topp till tå.

Jag såg mig omkring för att se hur mina vuxna medpassagerare hanterade situationen. Den unga gotrockaren mitt emot mig mötte min blick med tomma men desperata ögon (jag hade således svårt att bedöma om hennes nuvarande sinnestillstånd skilde sig från hennes normala). En väldigt 29-årig mediakille i sjal längre bort satt och grät hejdlöst. Den medelålders kvinnan till vänster om mig hade svimmat mot min axel och den  äldre trenchcoatbeklädde herren till höger om mig hade uppenbarligen dött under de senaste 2-3 minuterna.

Det sista jag minns är att Moa, 4 år kom flygandes mot mig likt en frisbee, i en skur av kalaspuffar som uppenbarligen flytt ur fickorna på hennes galonbyxor. Sen blev allting svart. Jag vaknade 3 timmar senare liggandes på betonggolvet på Fruängens perrong. Jag struntade i skolan den dagen, åkte hem och grät mig själv till sömns.

Detta var en presentation av Predikanton's Center för Dagisbarn och Vassa saker.