Nu har det hänt en sån där underlig grej igen. Ja, till och med underligare än en återuppstånden iPod. Ibland händer det saker som man varken kan eller vill tro på. Ibland finner man sig i situationer man bara önskade att man kunde ta sig ur. Ibland har man blivit satt i en sån situation av någon annan som sitter och håller masken mitt emot dig medan halva helvetet bryter löst...
Dagens berättelse tar sin början i onsdags kväll på tapasrestaurangen Tvärsöver på Bondegatan. Jag och två av mina vänner hade blivit ditbjudna av en fjärde vän för att fira av henne inför nån slags jobbresa i Sverige. Vi satt och njöt av gott sällskap och ännu godare mat när saker och ting plötsligt tog en sväng till det värre och skiten träffade fläkten (direktöversättning av engelskans: "things took a turn for the worse" och "the shit hit the fan")!
Från ingenstans, eller OK, från entrén till den lilla lokalen kom plötsligt en ung man klädd i läderjacka in. Han gick med snabba steg bort till bordet bredvid vårt och började äta av de minst sagt förvånade gästernas mat. Medan tjejerna runt bordet i fråga satt och fnissade i något slags tillstånd av chock och nervositet så gick den unga mannen snabbt ut genom dörren och försvann.
Vi hade knappt hunnit fatta vad som hänt innan mannen plötsligt kom in genom dörren igen. Den här gången tog han sikte på vårt bord. Med giriga nävar attackerade han J's färsfyllda pirog, mina utsökta revbenspjäll och Z's friterade bläckfiskringar. Som om det inte var nog så snodde han min öl med en snabb svepande rörelse och joggade ut genom dörren. Det var sista droppen...
Fram till den här punkten hade vi bara suttit och stirrat på varandra och undrat vad i hela fridens namn det var som pågick. Nu började det däremot sjunka in att något skumt var i görningen. J skrattade fram att "det här kan ju inte vara på riktigt" medan tjejerna vid bordet bredvid vek sig dubbla av skratt. F konstaterade att "det måste finnas en dold kamera någonstans" medan jag, som var lite mer praktiskt orienterad, konstaterade att den unge mannen hade tur som inte blev nedslagen.
Samtidigt som de orden lämnade mina läppar äntrade den giriga jäveln lokalen igen. Den här gången satte jag handen i bröstet på honom och frågade "Kan jag hjälpa dig med nåt eller?". När han istället för att svara sträckte sig efter min quesadilla så såg jag rött. Jag ställde mig upp och knuffade den unge mannen bakåt. Då vände han sig snabbt om och tog till flykten. Vid det här laget var jag dock så adrenalinstinn att jag bara följde efter. I hysterisk brittisk väderkvarnsstil vevade och knuffade jag honom tills han till sist flög ut genom dörren och försvann.
Frustandes och lätt skakig gick jag sedan tillbaka till min plats medan hela restaurangen chockat följde mig med blicken under absolut tystnad. "Det måste finnas en dold kamera någonstans" konstaterade F igen. "Vad är det som händer?" fnissade J. Z log bara pillemariskt när jag lite frågande formulerade orden: "Ballar Av Stål".
Sekunden senare klev en ung tjej fram till vårt bord och presenterade sig: "Hej jag heter Emma, jag jobbar för Strix Television och ni har just varit med i Ballar Av Stål."
("Skjut mig nu" tänkte jag...)
"Hej Emma, hur är läget?" svarade Z med ett leende medan vi andra skrattade generat. Hon och Emma hade förstås arrangerat hela grejen tillsammans med den unga mannen som nu kom in i lokalen igen. När jag såg honom kunde jag inte behärska mig utan skjöt upp ur stolen och kroppstacklade honom in i en väggfast ljusstake som genomborrade hans giriga buk så att blodet sprutade hej vilt.
Nej, så gick det ju inte riktigt till. Jag ställde mig upp, hälsade snällt och erkände att han dragit ned brallorna på mig fullständigt. Det visade sig att han heter Martin Soneby och att han har ägnat sig åt liknande aktiviteter under första säsongen av Ballar Av Stål, mer eller mindre framgångsrikt (mestadels mer, se nedan). Nu när allt var frid och fröjd igen berättade Emma att de skulle bjuda på middagen och frågade om vi ville kolla hur det blev. Vi följde således efter henne ned på lagret där de hade upprättat en fullfjädrad sambandscentral med monitorer och mikrofoner och fan och hans moster. Efter att vi tittat på en idiot i blårutig skjorta som slängde ut en ung man i läderjacka ur en restaurang så skrev vi på papper som tillät Strix att visa materialet i TV.
Efter att dammet lagt sig och hela debaclet hade sjunkit in tillsammans med ungefär 3-4 starköl så började jag tänka klart igen. Min första tanke var: hur kommer de att klippa ihop händelseförloppet i programmet? Kommer jag att framställas som en tålmodig svennebanan eller ett trevligt men aggressivt huliganfyllo? Min andra tanke var: Hur i h-vete kunde vi missa de gigantiska kamerorna de riggat över hela restaurangen? Hur som haver barnen kär så har ni iallafall min sida av historien här. Se nu bara till att missa hela säsongen av Ballar Av Stål, när den väl sätter igång någon gång i vinter, så är jag nöjd.
PS. Nu är jag inte den enda i familjen som ska vara med i TV. Du missar väl inte Dagens Man på TV4+? ;) DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar