I söndags kom min E hem från sin påskferie i New York. Detta gjorde hon med ett amerikanskt snörvel i bagaget. Utan att gå in på några snuskiga detaljer (dem får ni läsa i den avslöjande självbiografiska boken jag jobbar på) så blev jag naturligtvis smittad. Detta i sin tur resulterade i den värsta förkylningen mina vita blodkroppar någonsin skådat (de står i skrivande stund och hytter med näven i luften och förbannar mitt namn i högan sky). Jag är helt enkelt pruttsjuk och mår hemskt dåligt. Så dåligt faktiskt att enda sättet att beskriva det på är med dåliga filmmetaforer. Jag mår så dåligt att:
- Varje insnorning genom näsan följs av ett stön som låter som ett Chewbacca-vrål.
- Slutscenen i Braveheart där William Wallace torteras till döds med en skära i magen framstår som SVT:s julafton med Kalle Anka.
- Den enda korrekta jämförelsen är att jag mår som Robocop i inledningscenen i filmen där han skjuts sönder och samman av ett tiotal illa spelade skurkar. Som den scenen fast på Rohypnol och Koskenkorva.
- Det skulle varit en fröjd att vara en av de 8 ondskefulla burmeser som får huvudet bokstavligen avskjutet i den senaste Rambofilmen.
- Passion of the Christ framstår som en gullig familjekomedi med Eddie Murphy.
Sitt nu inte där skakandes på huvudet som Baloo och tänk "störtlöjligt". Men framförallt, kom inte med någon naiv skambeklädd optimism av svensk modell och säg att "det finns ju de som har det värre". Så fan heller, det är mer synd om mig. Om jag bara kunde sluta kisa med ögonen skulle jag äga barnen i Darfur i en hundögonstävling närsomhelst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar