Hets Mot Folkgrupp

Jag har haft en vision. Inte en sån som Claes Månsson har i Yrrol. Men nästan. I egenskap av butiksbiträde, kollektivtraffikant och allmänt social varelse har jag insett hur mycket jag ogillar folk. En enskild människa kan vara fantastisk. Men folk (kreti och pleti) är i stor utsträckning en motbjudande företeelse hur man än vänder och vrider på det.

Det finns säkert otaliga filosofer som uttalat sig i ämnet men jag är övertygad om att min kära svåger uttryckte det bäst: 6 av 10 är idioter! Igen: 6 av 10 är idioter! Jag skulle nästan hävda att siffran är ännu högre men det finns ingen vetenskaplig grund för ett sådant uttalande.

Jag ser dessa "idioter" dag ut och dag in. Det är de som trängs framför tunnelbanedörren innan den öppnas trots att de måste ta tre steg bak när dörrarna till slut öppnas. Det är de som förvirrat kliver in i en jeansbutik och frågar om man säljer "Roll-On". Det är de där hopplösa statisterna i min mondäna vardag som aldrig stannar upp för eftertanke. De där boskapsliknande tölparna som aldrig ifrågasätter varken sig själva eller någonting annat. De där typerna som enbart tar plats utan att lämna utrymme för någon annan. Hopplösa, förlorade själar helt enkelt. Igår fick jag nog. Igår slog jag tillbaka!

Som vanligt när klockan slår tio minuter över sju så sitter jag på tunnelbanan. Trött och hungrig. Jag sitter längst in vid fönstret mitt emot en annan till synes trött kille som oskyldigt bläddrar i en bok med halvöppna ögon. Resan tycks gå smärtfritt tills en idiot kliver på tåget. I det här fallet personifierad av en arg medelålders kvinna med en resväska stor som en Smart Car och en ryggsäck i kylskåpsklassen. Utan att ta hänsyn till sin omgivning smäller hon ner sin stadiga bakdel på ett av de yttre sätena likt en brunstig noshörning. Den häftiga, ogenomtänkta rörelsen resulterar i att hennes jätteryggsäck smäller till den trötta killen mitt emot mig rakt i huvudet med en fruktansvärd kraft. Han vaknar till ur sin halvslummer och ser sig omkring som om en granat smält av i huvudet på honom. Noshörningskvinnan märker att hennes väska slagit i något och vänder sig ilsket om för att se vad det var. Men istället för att be om ursäkt fnyser hon irriterat som om hennes offer skulle ha tänkt sig för innan han satte sig där hennes väska skulle slå ner. Hennes resväska i Smart Car-storlek har vid det här laget slagit sig ner mitt i gången så folk artigt och försiktigt får klämma sig förbi den för att komma någonstans.

Själv sitter jag bara och gapar i förvåning över hennes hänsynslösa beteende. Folk runt omkring mig ser skräckslagna ut och låtsas på samma gång vara ovetande om vad som just hänt, sådär som bara svenskar kan. Jag bestämmer mig snabbt för att något måste göras. Jag inser direkt att hon inte är mottaglig för några moralkakor. Hennes rejäla kroppshydda sänder mig tydliga signaler på att hon redan ätit både en och två gånger. Jag måste således improvisera. Det enklaste är oftast det bästa tänker jag.

Jag ställer mig upp och ger en "tare-lugnt-jag-fixar-nick" i slow motion till killen mitt emot mig. Jag börjar klämma mig förbi noshörningskvinnans Smart Car och får syn på hennes strumpor- och sandalbeklädda fot. Med ett välriktat, balanserat och till synes ogenomtänkt kliv sätter jag ner min fot mitt över hennes svullna tår. Jag lägger all min tyngd bakom klivet och tar mig sedan lugnt ut ur vagnen. Noshörningskvinnan är trög med sin reaktion men efter 2-3 sekunder kommer den. När jag tagit ett steg ut ur vagnen hör jag ett vansinnigt: "AAAAAJ!" bakom mig.

Jag föreställer mig hur mina medresenärer vågar sig på ett litet fniss i skadeglädjens teckens. Det där välkända segerleendet lägger sig ännu en gång över mina läppar och jag går självsäkert ned för trappan mot bussterminalen. "Ännu en seger", tänker jag förnöjt medan min inre revolutionär avlossar sin revolver i luften gång på gång och vrålar: "VIVA LA REVOLUCION! VIVA SEÑOR ANTONIO! ME GUSTA TEQUILA!".

Dagens Musik: Moder Jords Massiva - Headlines och Dygnsrytm