Mina måndagar brukar vara designerade deppdagar. Jag brukar släpa mig omkring i en tät dimma av axelryckningar och suckar medan min hjärna är hundraprocentigt fokuserad på att komma på vad som är negativt med, tja - allt. Detta, har jag förstått, beror oftast på helgens inmundigande av alkoholhaltiga attiraljer som leder till en massiv överproduktion av endorfiner. Denna endorfindopning leder i sin tur till att mina måndagar är fullständigt endorfinfria och således i stor utsträckning fria från glädjeämnen även utanför min arma kropp.
Men idag var något konstigt. iPoden valde rätt låtar och regnet bekom mig inte. Jag spillde varken droppe eller smula under frukostfabriceringen och frillan blev bra på första försöket. Hela min dag gränsade, vågar jag säga, till njutbar. När jag sedan inte blev hungrig och grinig när klockan passerat fem på uret så började jag bli paranoid. Hur kunde detta vara möjligt?
När jag närmade mig min kära hemvist så tittade solen fram, jag stannade därför på mitt vanliga ställe och softade i solen en stund med Gimme Little Sign virvlandes i öronen. Det var för bra för att vara sant. Mitt i solskenet och soulsvänget gick en kvinna förbi mig. När hon passerat mig vände hon sig om och mimade något vänligt som jag inte uppfattade genom hörlurarna. När hon sedan log mot mig förstod jag att något var riktigt fel. Plötsligt slog det mig:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar