Väckelsemöte

Jag vaknade i ett töcken och sträckte mig efter mobilen. Var var jag någonstans? Lätt desorienterad läste jag av de digitala siffrorna på den repade mobilskärmen...13.32. Varför hade jag vaknat? Det plingade på dörren en andra gång. Nu började det klarna. Jag hade tagit en tupplur och abrupt blivit väckt ur min slummer av den skrikande dörrklockan. Jag ställde mig upp motvilligt och gnuggade mina svidande korpgluggar medan jag släpade mig mot ytterdörren. Vad är det här nu då? tänkte jag, när jag tittade genom titthålet och såg två gestalter tålmodigt väntandes utanför. Efter lång eftertanke öppnade jag dörren, försiktigt, skeptiskt.

- Hej, jag skulle bara vilja delge dig detta informationsblad och samtala lite grann om Gud, sa den nätta unga kvinnan framför mig med ett skenheligt leende. Hon var klädd i råbiffmössa och en tätt åtsittande, röd kappa, i handen höll hon en löjligt liten portmonnä. Hon såg ut att vara handplockad direkt från en frikyrka på 20-talet. När min blick föll över den kortvuxna mannen bakom henne nickade han långsamt och förståndigt som för att säga: - Ja min son, vi har kommit för att samtala om Gud. Innan jag vänligt och bestämt hunnit be dem dra åt h*lvete så tog den unga kvinnan till ton igen.

- Vi har bara kommit för att fråga om du tänkt på livets stora frågor någon gång? Har du det? Har du tänkt på livet efter döden nån gång?

- Nja, alltså...försökte jag men blev snabbt avbruten.

- För i bibeln, där finns bara evigheten, där finns inget helvete, bara härligheten.

Min först tilltänkta respons om h*lvetet hade alltså fallit ganska platt om jag provat den.

- Det låter väl bra va? Det låter väl betryggande? frågade kvinnan med en desperat salighet i blicken.

- Mjo, det låter ju trevligt, svarade jag och försökte att inte låta för sarkastisk.

Jag insåg att dessa lärjungar två nog hade fått sig tillräckligt med avhyvlingar och igensmällda dörrar för en dag och bestämde mig för att ta den kristna vägen och låta dem hållas. Likt två småbarn så skulle de väl inte direkt få det sämre ställt om de fick behålla sina fantasier intakta ett litet tag till.

- Meningen med livet då. Har du tänkt på det? Hmm? fortsatte kvinnan utan att vika en tum.

- Jo det har jag ju, gäspade jag till svars samtidigt som jag sneglade på den tystlåtne mannen som än en gång nickade lugnt och förståndigt med sin bibel under armen.

- Ja va bra, sa kvinnan med ett snett leende. - Det var väl bra? Jag skulle vilja avsluta vårt samtal läsa ett stycke ur bibeln för dig.

- Varsågod.

- Det står här att "de rättfärdiga ska ärva jorden", vad tycker du om det? Det låter väl härligt? Så står det i bibeln, sa kvinnan och log krampaktigt ännu en gång.

- Det låter ju toppen, svarade jag utan att lyckas dölja mitt ointresse.

- Visst gör det? Visst gör det det? Nåväl. Det här har varit trevligt, vi lämnar det här informationsbladet med dig så kan du fundera lite över livets stora frågor, så kanske vi kommer och hälsar på igen nästa gång vi är trakten? sa kvinnan lite undrande.

- Nja...svarade jag, men innan jag hunnit yttra en hel stavelse replikerade kvinnan igen:

- Frid vare med dig!

- Tack detsamma, svarade jag och stängde dörren lite för snabbt.

Jag blev stående en stund i hallen. Det var mycket att ta in på en gång. Jag insåg att jag tyckte synd om min nya vänner missionärerna. Vad hade hänt dem som var så hemskt att de var tvungna att söka tröst i flera tusen år gamla sagor och föreställningar om allvetande högre väsen och liv efter detta? Om man tror på det så blint som mina nya vänner missionärerna så är det nog en ganska trevlig tillvaro. Men ändå ack så tragiskt.

Existentiella frågor åt sidan. Jag är glad att jag behärskade mig och bemötte dem med ett visst mått av respekt i alla fall. Alla har väl rätt till sina egna föreställningar. Jag tror till exempel att Dan Ekborg är en tredje gradens svartalvsdemon från undervärlden och det kan ingen ta ifrån mig. Men om jag lärde mig någonting av mina nya vänner missionärernas besök är det detta: om de politiska partierna ska börja knacka dörr inför det stundade valet så tänker jag, likt Karlsson På Taket, inte vara med! Då kan allt kristet tålamod i världen inte rädda dem.

Vid närmare eftertanke så lärde jag mig faktiskt en sak till: Jesus var inte så dum trots allt. För att hedra mina nya vänner missionärerna tänker jag bete mig riktigt kristet till helgen. Då tänker jag gå ut och festa med horor och tjuvar. Amen!