Jag står här framför er, inte med sorg i mitt hjärta för en vän som gått bort, utan med en känsla av glädje för en vän som har levt. Min kära iPod, som ni alla känner som aPod, var en trogen tjänare till mig i nästan 3 år och vi har haft många fina stunder tillsammans. I denna stund blir hon kremerad i torksskåpet, hon blev tagen ifrån oss för tidigt, men hon slapp i alla fall lida. När jag såg Koss-hörlurarna trilla ut ur tvättmaskinen visste jag först inte vad jag skulle tro, men när jag såg henne, halvt utkrupen ur mina våta löparbyxor förstod jag och accepterade vad som hänt. Istället för att sörja aPod vill jag nu hedra henne denna dag genom att berätta om några av de vackra musikstycken vi upplevt tillsammans.
Det var med henne som jag första gången upplevde Sam Cooke's vackra stämma när han lidelsefullt och längtande sjöng "A Change Is Gonna Come". Det var med henne som jag första gången lyssnade på Cornelis Vreeswijk tolkning av "Märk Hur Vår Skugga" och Bob Dylan's "Most Of The Time". Tillsammans med henne har jag njutit av Håkan Hellströms "Sång I Buss På Villovägar 2007" och Bruce Springsteen's "I'm On Fire". Utan henne hade inte CCR's - (Wish I Could Hideaway" varit densamma, inte heller Hold Steady's vackra "Citrus".
När det är min tur att lämna jordelivet vill jag att man spelar John Lee Hooker's The Waterfront på min begravning. aPod ska ocskå få den äran. Idag lyssnar jag enbart på The Waterfront i hennes namn. Vila i frid min vän! (Coldplay -) See You Soon!

1 kommentar:
she will be missed.
Skicka en kommentar