Som vanligt så är det inte killen i filmen som skrivit brevet...

Idag kom jag för tidigt till mitt jobb i Encore-butiken på Södermannagatan 14. Vad ska jag nu göra? tänkte jag och kliade mig i håret på ett schimpanslikt vis. Ska jag slå dank? Rulla tummarna? Öva på fristående bakåtvolter? Eller rent utav börja skriva på mina memoarer? Jag bestämde mig efter en stunds betänketid för att ta en tur ned till närmsta fik för att bara  införskaffa en kopp kaffe. Sagt och gjort. 

Så långt, allt väl. Men när jag klev ut från fiket så fick jag en plötslig "out-off-body-experience". För en sekund såg jag mig själv med andras ögon och kände mig, som Bagheera skulle uttryckt det, utomordentligt fånig. Det slog mig nämligen att jag just i den stunden, helt klädd i pastellfärger, med håret uppsatt,  åkte longboard i SOFO med en rykande färsk latte från Svart Kaffe i handen på väg till en obskyr boutique på Södermannagatan PÅ SÖDER! Störtlöjligt! 

Om det inte framgick med all önskvärd tydlighet så kände jag mig alltså som en livs levande klyscha. Det värsta är att det inte var första gången det hände. När jag var på F12 förra tisdagen fick jag samma känsla när jag plötsligt insåg att var klädd i full hockeymundering, med skridskor och hela medaljongen! Panik! 

Sen hände det igen i söndags när jag var ute med Semlans hund. Jag fick den där isande känslan längs ryggraden när jag insåg att var klädd, topp till tå, i traditionell spansk flamenco-utstyrsel, jag hade till och med örhängen och håret uppsatt i en tajt knut!

 

Jag vet inte hur det går till, men det händer gång efter gång. Snälla Bullen, hjälp mig...