Dagen då en surgubbe gjorde min dag

Idag hände något som aldrig hänt förut. Aldrig någonsin tror jag. Ja, rubriken avslöjar väl liite vad jag pratar om men historien är väl värd en läsning ändå. Klara, färdiga, hockey!

Denna korta berättelse börjar hemma hos min kära Solstickan (alt: Skitunge el. Semlan) som jag kysste adjö och lämnade kring klockan 11 i morse för att cykla till jobbet. Jag hoppade upp på min trogna japanska mountainbike och slirade ned för den livsfarliga lövblöta backen med 25 % lutning. Sen var det raka vägen mot Danderyds Sjukhus som gällde och jag trampade på i vanlig ordning. Under bron där Roslagsbananen går svängde jag upp på cykelvägen. Jag trampade ett par gånger och greppade styret extra hårt. Inga konstigheter så långt när plötsligt någon skrek i högan sky:

-      OJ! HAR DU INGEN RINGKLOCKA?!

Denna “någon” visade sig vara en surgubbe som gick på gångvägen, bredvid cykelvägen där jag befann mig. Han blev så oerhört förgrämmad över att jag kunde vara så fräck att jag cyklade förbi honom på cykelvägen när han gick där på gångvägen så fridfullt.

Jag blev naturligtvis helt tagen på sängen eftersom jag inte gjort något fel. Millisekunden efter hans arga utrop tänkte jag som vi alla gör när en idiot har sagt något idiotiskt till oss: ”Vad ska jag säga tillbaka? Jag måste ju säga något smart!?” De små grå började jobba febrilt, vad skulle jag säga? Jag cyklade rätt fort så betänketiden började snabbt rinna ut. Ett par alternativ utkristalliserade sig snabbt:

1)    - NEJ, HAR DU EN DU KAN LÅNA MIG?

2)    VADÅ DÅ? HAR DU BLIVIT AV MED DIN?

3)    NEJ, HAR DU INGEN VETT OCH SANS GUBBE?

Eller varför inte bara:

4)    JO, MEN JAG VILLE SKRÄMMAS LITE!

 Men jag hann aldrig slänga ur mig något av dessa klyftiga svar. För innan jag hann säga något blev jag helt överväldigad av hur absurd surgubbens reaktion var. Resultatet av detta blev att jag kände ett skratt bubbla upp inom mig. Skrattet i mitt bröst var så plötsligt, det var så starkt, det var så värmande…så jag skrattade.

Nu talar jag inte om något elakt hånskratt eller ett litet skratt för min egen skull. Jag talar om ett sådant skratt man ser på film när en äldre herre med skägg, kanonkula och pondus lutar huvudet tillbaka och släpper loss ett så djupt och rungande skratt att hela rummet vibrerar.

Mitt skratt var högt och långt och det fyllde luften med glädje. Det vällde ut över Mörbyskolan och ekade över Danderydskyrkans ängar. Det fyllde folket på Eneby Torgs hjärtan med lycka och botade de sjuka på Danderyds Sjukhus. Mitt skratt var högt och långt och det fyllde luften med glädje!

Det här min vän, var berättelsen om dagen då en surgubbe gjorde min dag…

Det här var en ganska frikyrklig presentation av Predikanton – Jesus nästkusin på moderns sida.