Råttatouille II

Råttor. Fascinerande djur hävdar vissa. En jävla plåga menar andra (närmare bestämt jag). I Nationalencyklopedin beskrivs dem som följer:

råttor (medellågty. rotte, ett ord av oklart ursprung), sammanfattande namn på många större arter i gnagarfamiljen råttdjur, framför allt släktet Ra´ttus, som omfattar bl.a. brun- och svartråtta samt tecknade talande råttor på bio. Detta släkte har fjällig svans, till skillnad från människor. Råttor hör till de gnagare som man bara vill stampa ihjäl så fort man ser dem, fast de är lite för äckliga för att stampas på. Av människan betraktas som de värsta skadedjuren. För att de är så jävla äckliga.

Det står exakt så! Ordagrant! Jag lovar! Om du inte tror mig kan du väl kolla själv.

Nu när definitionen är ur vägen är det dags att komma till saken. Den återkommande läsaren (jag tror det finns minst 3) är medveten om att vi i Nacka Kollektiv har ett råttproblem sedan tidigare. Sedan jag skrev om det sist så har vi vidtagit vissa åtgärder för att bli av med dem. Vi har tätat en massa hål och köpt fillifjorton råttfällor som funkat endast väldigt sällan. Vi har även fått besök av riktiga råttexperter. De kom hit och släppte ut 20 råttor istället för att fånga de vi redan har! Det lät ungefär så här:

- Vad F*=?#%)"#()#"%)" håller ni på med? Ni ska ju fånga råttor inte släppa ut dem?!?

- Jahaaa...Det är vi som är Cimex, vi släpper ut råttor, ni ska ringa ANTICimex. Ett enkelt misstag. Tack och lycka till!

Det hjälpte kort och gott inte så mycket. Men vi har på egen hand lyckats driva bort råttorna från huset. Trodde vi fram tills häromdan...

Det var sent en måndagsafton. Mörkret hade lagt sig sedan flera timmar tillbaka och ett lätt regn föll utanför. Jag gick ner för trappan till tvättstugan för att sätta igång tvättmaskinen innan jag gick och lade mig. Jag var som sagt under intrycket att våra råttproblem var över när jag kom till slutet av trappan. Ack så fel jag hade! När jag öppnade dörren till tvättstugen hoppade jag till i ren skräck och tappade all min tvätt. Där stod han igen, den 180cm långa husråttan. Han stod precis som när jag såg honom några månader tidigare på bakbenen, kusligt likt en människa. Han var iklädd mitt köksförkläde och ett hårnät. Han hade sin vana trogen en gul Blend tänd i mungipan och var i full färd med att fylla tvättmaskinen när jag öppnade munnen...

- Va' faan gör du här? Försvinn ditt äckla kräk. Jag trodde du fattade vinken sist! Va f...tvättar du?

Råttan hoppade till och frös och tvättkorgen föll till golvet. Hans avlånga, behårade huvud sjönk ner mellan de sluttande axlarna och han höll om sig själv med sina korta oproportionella armar. Han började hulka tyst och jag började ana ett ljud som lät som snyftningar. Sen vände han sig om. När han öppnade munnen för att tala märkte jag att hans ögon var fyllda av tårar.

- Asså...fy faan för dig! Jag försöker bar...fy faan för dig!

Han röst brast när tårarna började falla nerför hans håriga kinder. Jag kände plötsligt en oerhörd skam och sträckte ut armen för att trösta honom. Men samma sekund som jag nuddade honom ryckte han till och slängde sig ner på golvet. Han började kravla in under tvättmaskinen för att krypa tillbaka där han kom ifrån. Det var bland det bökigaste jag har sett, du kan själv tänka dig en råtta i människostorlek som försöker få plats under en tvättmaskin. Men på något sätt lyckades han trots att han grät hejdlöst och efter en stund försvann gråten och allt jag hörde var tysta snyftningar någonstans långt nedifrån.

- JAG HATAR DIG! var det sista jag hörde honom skrika innan jag gick upp för trappan med sällskap av mitt dåliga samvete. Jag hoppas jag stöter på honom igen någon gång så jag kan säga förlåt...

Om du inte har fattat någonting av det här, läs om mitt första spännande möte med människoråttan här: http://predikanton.blogspot.com/2007/10/rttatouille.html